Varför krisar Ekot?

Jag förstår att radion måste ändra sina format kontinuerligt. Det kan ju inte alltid låta som i utsändningarna från Radiotjänst 1925. Sveriges Radio är inte något lättskött pastorat. Lisa Söderberg, radiochef på nittiotalet suckade ofta: ”Radiolyssnarnas starka kärlek är ett problem. Rör inte min radio är en ryggmärgsreflex.”

Det är begripligt att allas – inte bara ungdomens – förändrade medievanor påverkar en radiokanal som P1. I en belysande artikel på SRs hemsida skriver biträdande programdirektören Martin Jönsson om den mobila utvecklingen.

Fler människor (49 procent) använder sociala medier som Facebook flera gånger i veckan, än de som lyssnar på SRs program flera gånger i veckan. Inte så uppseendeväckande kanske, med tanke på att sociala medier fyller många fler personliga behov än ren nyhets- och kulturförmedling. Det är förstås viktigt att Sveriges Radio bevakar och uppträder på sociala medier.

Men – till vilket pris? Jag hoppas att radioledningen är medveten om priset. Vissa kvalitetsförsämringar i vardagsflödet börjar nu märkas lite för mycket.

Intervjutekniken lider av bristen på följdfrågor. Ett färskt exempel från måndagen den 18 maj: KU föreslår nya regler för presstödet. Tidningar och post skulle samdistribueras, tyckte KU. Det vore ju en sensationell förändring av många människors vardagsrutiner! Är det posten som ska delas ut i gryningen, en dag senare än förut, eller morgontidningen som ska komma rasslande på eftermiddagen? Ingen brydde sig om att fråga – på hela dagen. Ekot följer alltför sällan upp nyheter under dagen, med nya vinklar och kommentarer.

Det är också glesare mellan de egenproducerade nyheterna. Om SvD skrivit om saltkonsumtionen eller DN om skatt på socker, nog blir det stora inslag i Ekot och Studio Ett samma dag. Oavsett nyhetsvärdet. Och hur slaviskt bör radion följa twitterflöden och Facebook? Borde verkligen rättegången mot förövaren av de tragiska morden i Dalby grustag i Lund ha varit en huvudnyhet?

Enligt Martin Jönsson är svenskarna världsmästare i  podcast. 17 procent av oss lyssnar gärna på poddar. Men många med mig börjar nog också tröttna en smula, när konceptet är allt och idéerna tryter. Och varför ska public service-medarbetarna låna poddarnas utspädda idiom? Nu skall de också podda själva, vilket gärna och omständligt görs reklam för i sändning.

Kanske bör vi påminna oss hur professionella komiker jobbar. De förkastar 99 skämt, för att komma fram till det roligaste. Alla utkasten behöver ju inte sändas.

Men allt fler program hänvisar allt oftare till extramaterial, långa intervjuer – och bilder! – på webben, medan själva sändningarna blir glesare, pratigare och mindre angelägna. Det är som att själva sändningen långsamt förvandlats till en reklamslinga för den stora, skimrande webbvärld som ligger därute och väntar på vår nyfikenhet, bortom själva radiodagen.

Allt fler program låter också som desperata infångare för ovana radiolyssnare. Man kan ju hoppas att någon fångas av själva radiomediet. Men vi andra undrar ibland när de riktiga programmen egentligen ska börja.

                                                                                   Ulrika Knutson

Läs även tf Ekochefen Michael Österlunds inlägg på Debatt samt Ulrika Knutsons svar.