Gå direkt till textinnehållet

Därför är journalisten den perfekta huvudpersonen

Snokande, nyfikna och sociala kameleonter. Journalister är tacksamma huvudpersoner i skönlitteratur – och researchen har du gratis. ”Jag behövde sätta dit en motor”, säger romanaktuella Lena Andersson om sin fiktiva frilansreporter Roger Lilja.

Den lite lata Roger Lilja gav tidigt upp juridikstudierna. Att tjäna lagen innebar att ”tjäna konformismens fundament”; han kände sig mer som en konstnär. Lilja är ramberättare i Lena Anderssons nyutkomna Koryféerna – en konspirationsroman, om ett attentat med mycket starka paralleller till Palmemordet.

I stället blev jag journalist, delvis tack vare turliga kontakter men också genom min förmåga att verkligen anstränga mig när det behövdes. För det mesta frilansade jag men i perioder var jag anställd med bra inkomster. Mitt mål var inte att bära upp demokratin eller något lika fint, utan att underhålla och roa, irritera och förvända synen på läsarna så att de fick möta sin egen löjlighet. Jag har alltid tänkt att innehållet låg i utförandet, i formuleringen. Så värst mycket substans fanns ändå inte att ta fasta på i världen.

Roger Lilja fanns inte med från start.

– Jag minns att jag vaknade en morgon och tänkte att jag behövde sätta dit en motor. Jag behövde en blick inne i boken, som inte var min. Och kom på att det skulle vara en journalist som fick ett tips, fick veta att han kunde prata med någon, säger Lena Andersson.

Lilja kunde möjligen ha fått bli historiker i stället, men inte vilket yrke som helst.

– Han behövde vara någon som skulle återberätta ett skeende efter lång tid, det var ganska nödvändigt att han var journalist. Han hade utsatts för det journalister utsätts för: att få uppgifter som är väldigt svåra att verifiera. Och jag kunde samtidigt skriva om en samtid som är väldigt oroad av detta med fakta och sanning, vad som är vad.

Fler journalister i fiktionen

August Strindbergs skribent Arvid Falk i Röda rummet.

Hjalmar Söderbergs tidningsman Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken.

Hanne-Vibeke Holsts roman­trilogi om tv-journalisten Therese Skårup. (Thereses tillstånd, Det verkliga livet, En lycklig kvinna.)

I Katarina Wennstams spänningsromaner i Justitia-serien har två tv-reportrar framträdande roller, en äldre rutinerad räv som heter Jane Wester, och en ung pigg vikarie Alexandra Edwards som går över till att göra etiskt tveksam krimpodd i senaste delen Djävulens advokat.

Journalisten Erik Ponti förekommer i flera av Jan Guillous böcker, från Ondskan till Hamilton-serien, och brukar betraktas som Guillous alter ego. I senaste boken Den som dödade helvetets änglar har Ponti en huvudroll.

I Pelle Anderssons roman Hela vägen hem är huvudpersonen Stefan Didrik journalist.

I del två, Ekot av ett skott, av journalisterna Susan Casserfelt och Lisa Bjerres spänningsserie Linje 17 handlar en stor del om kvällstidningsreportern Malle.

Journalisten Frank Bascombe är huvudperson i Richard Fords romantrilogi Sportjournalisten, Självständighetsdagen och Som landet ligger.

I journalisten Ninni Schulmans deckare i Hagforsserien, som inleds med Flickan med snö i håret, har journalisten Magdalena Hansson en framträdande roll.

I Viggo Cavlings deckardebut Rörmokaren finns stjärnreportern Adam Frejlif på DN med.

Terry Pratchetts humoristiska fantasybok The Truth (2000), nr 25 i hans serie om Discworld, handlar om William de Worde som startar tidningen The Ankh-Morpok Times.

Carolina Neuraths böcker om ekonomijournalisten Beatrice Farkas (Fartblinda, m.fl).

Erik Anderssons bok Den larmande hopens dal (2008) handlar om volontären Ina Ljung på lokaltidningen Varas Värn.

I Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen är Ford Prefect rese­researcher och reporter för en guidebok med samma namn som boktiteln.

I Umberto Ecos Upplaga noll skildras journalisten Colonna som tillsammans med en samling dysfunktionella journalister ska starta en tidning på uppdrag av en Berlusconifigur.

I Jonathan Franzens Renhet är huvudpersonen Pip Tyler praktikant på Denver Independent.

Tom Rachman var reporter på NY Times europeiska edition International Herald Tribune. Huvudpersonen Lloyd Burko i hans bok De imperfekta är Pariskorre för en engelskspråkig tidning i Rom.

Evelyn Waughs Scoop från 1938 handlar om William Boot som skickas till Afrika för att rapportera om ett begynnande krig the Daily Beast. Evelyn Waugh jobbade på Daily Mail.

Gillian Flynns bok Sharp Objects, Dark Places skildrar reportern Camille Preaker som återvänder till sin hemstad för att rapportera om två mord.

Sebastian Mattssons huvudperson Kalle Klick i debutromanen Balladen om Kalle Klick.

Journalister finns i huvud- eller biroller i de flesta fiktiva genrer. Vanligast är hon i spännings- och kriminalromanen, med Liza Marklunds kvällstidningsreporter Annika Bengtzon som paradexempel. Men hon finns även i romance – ta Simona Ahrnstedts huvudperson i serien En enda risk, Ambra Vinter, journalist på landets största morgontidning och huvudperson. Eller i underhållningslitteraturen: Helen Fieldings Bridget Jones dagbok.

Litteraturvetaren Karl Berglund har i sin bok Död & dagishämtningar undersökt det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur och bland annat listat huvudpersonernas yrken. Kartläggningen visar att journalister är återkommande huvudpersoner i deckarna.

– Den analys jag gör är att många av författarna är journalister i grunden, då ligger det ganska nära till hands att ha en hjälte som är journalist. Man gräver där man står och har en massa gratis research gjord. Liza Marklund är väl det tydligaste exemplet på när det journalistiska börjar spela en stor roll för berättelsen som sådan, säger Karl Berglund.

Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon skildras i böckerna både som privatperson och yrkesmänniska. Mari Jungstedt och Stieg Larsson är andra deckarförfattare som på det tidiga 2000-talet placerade journalister i huvudrollen, och listan har det senaste årtiondet fyllts på av namn som Ninni Schulman och Carolina Neurath.

Finns det något i yrkesrollen som gör att journalister passar bra som huvudperson?

– Den grävande reporter-klichén ligger ju ganska nära en traditionell detektiv. Man får nys om något, nystar upp och märker att något inte står rätt till. Det är mer naturligt att ha en reporter i den rollen än en lärare till exempel, säger Karl Berglund.

Sara Strömberg jobbade i 18 år som journalist på Länstidningen i Östersund. Huvudpersonen i hennes spänningsroman Sly (2021) heter Vera Bergström, 56-årig journalist, uppsagd från krisande Jämtlandsposten.

Varför valde du henne?

– För att förstå Vera måste man förstå landskapet och människorna hon rör sig bland. Som journalist i ett så stort län som Jämtland får man ett helikopterperspektiv. När jag kört i krokarna av Huså, på baksidan av Åreskutan, har jag ofta tänkt på kontrasterna mellan turistorten Åre och de närliggande byarna. Jag ville titta bredvid strålkastarljuset i Åre. Och har alltid varit mer intresserad av outsiders än av hjältar, säger Sara Strömberg.

– Jag kunde bara hoppas på att läsarna skulle heja på Vera, trots att hon befinner sig ganska långt från traditionellt kvinnliga ideal. Hon har mycket åsikter, är vresig och besvärlig, har ständiga klimakterieblödningar.

Varför en reporter och inte en polis?

– Det är jättetacksamt att ha en reporter i huvudrollen. Som sådan får man tillgång till så mycket som andra inte får. Man kan när som helst komma hem till människor och börja ställa frågor. Dörrar till livsberättelser öppnas, då är det lätt att börja gräva i mordgåtor också. Och som journalist är man ofta nyfiken av naturen.

Hur mycket har du använt dig av dig själv och kollegor i gestaltningen?

– Såklart har jag använt mycket av egen yrkeserfarenhet. Journalistjargongen. Och vad som är prioriterat i branschen; du ska vara snabb, förändringsbar och digital. Veras chefredaktör ”Strömmen” är absolut baserad på många av de äldre murvlarna jag jobbat med. Typen som kan verka hård men har ett hjärta av guld.

I Sly tar du upp en rad branschproblem: lokaltidningsdöd, klickfiske, public service-hat, Stockholmsfixering. Varför då?

– Vera är ganska skoningslös mot journalistbranschen. Jag tror att man kan läsa Sly som en underliggande kommentar till både lokaltidningsdöd och glesbygdsdöd. Det är ingen politisk bok, men jag vill berätta hur det är. Jag var med när LT lade ner sina lokalredaktioner.

Också Lena Andersson har ett mediekritiskt stråk i sin roman. Hon menar att journalistiken i sin iver att döda konspirationsteorier ibland verkar ha som uppgift inte att granska makten, utan folket.

– När journalister slår hål på myter, kollar fakta som florerar i samtiden blir det på ett sätt som att man ställer sig på maktens sida, för där förmodas sanningen finnas, på universiteten, i journalistiken, och i offentligheten generellt. På grund av Trump och hoten mot demokratin blir ett försvar av demokratin att försvara vår maktapparat. Så grovt har det blivit i vissa fall, om man renodlar det, säger Lena Andersson.

Konspirationsteoretiker kan givetvis vara rena stollar, men relevant samhällskritik får inte avfärdas, menar hon.

– Om makten är skyldig till något ligger det i sakens natur att det är svårt att upptäcka det, för den äger också makten att dölja. Då kan man inte som journalist ha som princip ”finns det inga papper har det inte hänt”. Om det finns en massa konstigheter som radar upp sig måste de förklaras.

Utan att avslöja allt om Koryféerna kan sägas att Roger Lilja inte klarar av att fortsätta vara journalist. Han drar sig tillbaka som pr-konsult:

Verksamheten gick ut på att hjälpa makthavare att kommunicera sitt perspektiv. Jag kom snabbt in i jobbet. Men jag slapp åtminstone det goda ryktet kring verksamheten.

Fler avsnitt
Fler videos