”Tio år av passivitet: Nu måste Sverige och EU agera för Gui Minhai”

För tio år sedan kidnappades Gui Minhai – en svensk förläggare och grundare av ett bokförlag i Hongkong – i Thailand. Den 17 oktober 2015 fördes han bort av kinesiska statliga agenter från sitt semesterboende. Det som skulle ha varit en kort resa blev början på en mardröm. Gui Minhai återvände aldrig till Hongkong eller till sin familj i Sverige. Han dömdes till tio års fängelse på falska anklagelser och har sedan dess hållits gömd av regimen, utan kontakt med sin enda dotter och utan tillgång till svenskt konsulärt stöd.

Detta är en av de mörkaste berättelserna om Kinas gränsöverskridande förtryck. Den visar hur enkelt den kinesiska regimen kan agera i andra länder – och hur långt dess kontroll sträcker sig. Fallet är en brutal påminnelse om att Kinas förföljelse av pressfrihetens försvarare inte känner några gränser. Regimen ser allt – och kan, helt ostraffat, kidnappa en europeisk medborgare. Men det är också vårt gemensamma misslyckande. Demokratierna agerade inte kraftfullt nog för att skydda en av sina egna.

Under Xi Jinpings ledarskap har Kina förvandlats till ett närmast totalitärt samhälle. I dag finns inget utrymme för kritik. Journalister och förläggare som vågar rapportera självständigt om kommunistpartiets övergrepp och korruption fängslas, försvinner eller trakasseras. Liksom fredspristagaren Liu Xiaobo har många dött i fängelser ökända för misshandel, tortyr och omänskliga förhållanden.

Enligt Reportrar utan gränser sitter i dag 120 journalister fängslade i Kina – fler än i något annat land i världen. Kina ligger på plats 178 av 180 i organisationens pressfrihetsindex, strax före Nordkorea.

Tillbakagången för journalistiken i Kina är särskilt oroande eftersom regimens ambitioner inte stannar vid de egna gränserna. Samtidigt som Xi Jinping kväver sitt eget folk, blickar han utåt. Regimen använder enorma ekonomiska och teknologiska resurser för att exportera sin auktoritära informationsmodell långt bortom landets gränser medan demokratierna tittar bort och hänvisar till ekonomiskt beroende som ursäkt för sin passivitet.

En särskilt talande del av Gui Minhais historia är hur han, tre månader efter att ha försvunnit, dök upp i en framtvingad tv-bekännelse i Kina. Ett av de statliga medierna, CGTN, sände denna framtvingade ”intervju” med en EU-medborgare. Ändå kan CGTN fortfarande verka fritt i Europa och sprida kinesisk propaganda. Det är orimligt!

Reportrar utan gränser menar att den kinesiska kanalen måste stoppas. Öppnandet av den europeiska mediemarknaden måste bygga på ömsesidighet. Om Kina censurerar och förbjuder oberoende journalistik inom sina gränser, bör Europa stänga sina mediemarknader för kinesiska statsstyrda aktörer. Xi Jinping har själv sagt att mediernas roll är att ”tjäna partiet”. Hur kan EU då låta propagandan spridas fritt – utan insyn eller ansvar?

Tio år är alldeles för lång tid. Men det är ännu inte för sent. Sverige, Frankrike och alla EU:s medlemsstater måste agera nu. Den kinesiska regimen måste pressas att omedelbart frige Gui Minhai, och EU måste klargöra att ett avslag kommer att få allvarliga politiska följder för relationerna med Kina. All ekonomisk samverkan bör villkoras med hans frigivning. Det är inte en utopi – det är fullt möjligt. Australiensiska journalisten Cheng Lei frigavs för bara två år sedan efter internationellt tryck.

Om Gui Minhai inte friges sviker Europa inte bara en av sina medborgare. Det sviker även alla journalister som är – eller kan bli – offer för Kinas långa arm av gränsöverskridande förtryck. Utan Guis frigivning riskerar vi att svika själva grunden för våra demokratier.

Thibaut Bruttin, generalsekreterare för internationella Reportrar utan gränser
Erik Larsson, talesperson Reportrar utan gränser Sverige