Jag förtränger den gnagande känslan av att vara utnyttjad

Förgrymmad över hur illa det faktiskt har blivit kontaktade jag Journalisten, som svarade att en debattartikel om dåliga villkor för frilansar absolut kunde vara av intresse. Med tillägget att någon betalning tyvärr inte är möjlig.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men så tänkte jag att ironin här är både bitterkomisk och talande. Jag får alltså inget betalt för den här debattartikeln som handlar om att frilansar knappt får betalt för sina jobb längre…

Själv hör jag till dem som trots allt har råd att låta patos gå före pengar. Jag är etablerad och kan bjussa på ett knäck. Men själva principen – att inte betala alls eller dumpa priset för utfört arbete – är såklart skev. I vilken annan bransch skulle det vara okej? Det enda rätta vore naturligtvis att de som inte kan betala rimliga ersättningar inte ska kunna leva på att underbetala frilansar. På andra områden av arbetsmarknaden motarbetas lönedumpningar kraftfullt. Men inte här.

Annons

Nog för att vi frilansar har ett kreativt och kul jobb med fria, eller snarare gränslösa, arbetstider. Vi är våra egna, slipper despotiska chefer och tradiga möten. Men kul mättar inga magar och med åren har den krassa verkligheten grävt allt djupare hål i plånboken. Medan anställdas löner ökar upplever många av oss frilansar motsatsen, trots en viss uppräkning av frilansrekommendationen – som mest är en pappersprodukt eftersom få uppdragsgivare följer den.

Det innebär att vi måste jobba dubbelt så hårt som för tjugo, trettio år sedan för att uppnå en anständig lön. Fem semesterveckor kan vi bara drömma om. Här handlar det om att jaga uppslag, tänka utanför boxen, pitcha och hugga de jobb man kan få, vardag som helgdag, för att förhoppningsvis slippa oroa sig för morgondagen.

En krisande mediebransch med sjunkande reklamintäkter och allt färre tidningsläsare är några anledningar till att arvodena sedan många år är i fritt fall. En annan är krympande redaktioner, budgetar på sparlåga och utlokaliseringar till byråer där frilansar tvingas slåss om jobben, helst till lägsta möjliga pris. Inte undra på att arvodena sjunker när det alltid finns någon som är beredd att jobba nästan gratis. Journalistisk kvalitet och integritet? Vem bryr sig, money talks. Viktigast är att göra vinst.

Hos de stora mediehusen är det numera legio att låta inköpta artiklar återpubliceras gratis gång på gång i olika kanaler. Förfarandet är inte bara oschysst mot frilansarna utan äventyrar också tidningarnas trovärdighet.

Men gå inte med på det då! invänder vän av ordning. Nobba fulavtal. Ställ krav. Ta ordentligt betalt. Säg nej till skambud, för det är bara så vi kan få upp arvodena. Då har tidningarna inget annat val än att betala. Annars gapar sidorna tomma.

Men i den verklighet vi lever är det inte alltid lätt att göra rätt när räkningarna ska betalas. För att överleva i branschen gäller det att anpassa sig, acceptera de nya spelreglerna – och försöka göra det bästa av situationen. Konkurrensen är stentuff så man säger hellre ja till lite sämre betalt än nej. Man tänker ”många bäckar små…” och förtränger den gnagande känslan av att vara utnyttjad, gaskar upp sig och konstaterar att man i varje fall har ett intressant jobb.

Tills den dag då några gamla fakturor talar klarspråk.

Kan bara konstatera att en förändring måste till. Det är i grunden en demokratifråga. Frilansarna bär i dag stora delar av journalistiken på sina kroknande axlar. När vi ger upp för att det inte längre är möjligt att försörja sig – vad händer då?
                                                                Maria Zaitzewsky Rundgren

Svar: Journalisten betalar inte för icke beställda debattartiklar.
Vi följer frilansrekommendationerna när det gäller annat material.
                                                                        Helena Giertta
                                                                        chefredaktör, Journalisten