Frige alla samvetsfångar och journalister
Vid en pandemi är tillgången till information fundamental, rentav livsavgörande. Tyvärr kan vi nu se hur regeringar i olika länder, med hänvisning till covid-19, tvärtom censurerar eller begränsar informationen och också hindrar journalister från att arbeta.
Det är alltid nödvändigt att media och allmänhet kan hålla ett vakande öga på de styrande i landet. Extra viktigt är det i dessa tider när det sker inskränkningar av olika rättigheter kopplat till pandemin.
Under en pandemi har stater rätt att vidta olika åtgärder för att begränsa smittspridning, det kan till exempel handla om att införa undantagstillstånd och så kallade undantags- eller nödlagar. Men alla sådana åtgärder som tas måste vara proportionerliga, nödvändiga, tidsbegränsade och ha ett strikt syfte. Men i flera fall när stater nu inför undantagslagar tycks covid-19-pandemin rentav användas som ursäkt för att komma åt oppositionella och andra regeringskritiker – och journalister hindras på många håll från att bevaka detta.
I området Jammu och Kashmir har myndigheter beslutat om fortsatta restriktioner när det gäller tillgången till internet, trots att antalet smittade stiger. Enskilda journalister har också anklagats för att “sprida falsk information” när de försöker rapportera om vad som sker.
I Kina försöker myndigheter begränsa utländska medier från att bevaka det som sker i landet, bland annat genom att ett antal utländska korrespondenter inte längre tillåts arbeta. Journalisterna tillhör medier som bland annat granskat virusutbrottet i Wuhan.
I Venezuela misstänks journalisten Darvinson Rojas ha blivit gripen enbart på grund av sin rapportering kring covid-19 i landet. Han släpptes senare men eftersom han fortfarande riskerar en juridisk påföljd arbetar Amnesty vidare med hans fall.
I Ungern kan nu premiärminister Viktor Orbán styra med dekret på obestämd tid, och det finns en stor oro för att journalister kan komma att fängslas enkom för att de utför sitt arbete. Det är nu förenat med fängelsestraff att sprida så kallat “falska nyheter” om coronakrisen eller om regeringens åtgärder för att stoppa smittspridningen.
Vi ser också en extremt oroande utveckling i Thailand och Vietnam när det gäller yttrandefriheten. Situationen var illa redan innan coronapandemin och den har nu förvärrats, inte minst när det gäller att uttrycka sig på sociala medier. Det kan bli långa fängelsestraff för den som sprider “falsk information” om covid-19 – upp till sju år i Vietnam och upp till två år i Thailand.
I Algeriet har myndigheterna mitt under pandemin passat på att stänga ner oberoende mediesajter, trakassera journalister och fängsla aktivister som är engagerade i proteströrelsen Hirak, och i Tanzania censurerar myndigheterna medier och enskilda journalister som rapporterar om covid-19.
Som ett led i att minska smittspridningen i världens fängelser har Michelle Bachelet, FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, uppmanat regeringar att frige alla som “sitter fängslade utan grund”, som politiska fångar och de som enbart fängslats för sina kritiska åsikter. Flera länder har också sagt sig vilja släppa, eller har redan släppt, hundratals och tusentals fångar. Men många gånger gäller detta inte samvetsfångar och journalister – som i flera länder i Afrika söder om Sahara, i Turkiet eller Iran.
För runt om i världens fängelser sitter det människor som aldrig skulle ha fängslats överhuvudtaget, varav flera på grund av sitt journalistiska arbete.
Som 63-årige oberoende journalisten Roberto Quiñones Haces, som sitter fängslad i Kuba för ”motstånd” och ”olydnad”, som frilansjournalisten Abdimalik Oldon som sitter fängslad i Somaliland för ”spridande av anti-nationell propaganda” när han kritiserade presidenten på Facebook och som den oberoende journalisten Daler Sharipov som sitter fängslad på grund av påhittade anklagelser om ”anstiftan till religiös oenighet” i Tadzjikistan – för att bara nämna tre öden av alla fall det handlar om.
Människor har rätt till information om vilket hot covid-19 utgör mot deras hälsa, om vilka åtgärder som bör tas för att minska riskerna och om vad som görs för att stoppa smittan. Genom att censurera eller begränsa informationen, genom att hindra journalister från att göra sitt jobb, undermineras också de offentliga åtgärderna mot smittan – och liv sätts på spel.
Amnesty upprepar därför sin stående uppmaning till all världens regeringar: Frige alla samvetsfångar och journalister. Journalistik är aldrig ett brott.
Ami Hedenborg
pressansvarig och talesperson Amnesty i Sverige, tidigare journalist
