Dick Sundevall:”Många är hatiska mot journalister”

Under sex år har det stått ett fotografi av den bangladeshiske hemvårdaren Joy Rahman på frilansjournalisten Dick Sundevalls skrivbord.

Det har han tittat på många gånger under de år då han och advokat Peter Althin kämpat för att Rahman skulle få resning i Högsta domstolen efter att ha suttit fängslad i åtta år för ett brutalt rånmord på en kvinnlig pensionär. För någon vecka sedan fick de uppleva att Svea hovrätt beslutade att Rahman skulle släppas fri i väntan på dom.

Nu sitter Dick Sundevall på glasverandan i sin idylliska röda träkåk vid havet på Djurö i Stockholms skärgård och försöker samla tankarna. Det har blivit dags för honom att släppa greppet om Joy Rahman och hans familj.

Våren 1996 hade Dick Sundevall gjort flera inslag för Sveriges Televisions program Striptease om miljön i fängelserna. En dag när han besökte Kumla kom fångarnas förtroenderåds ordförande fram till honom och bad honom ta sig an en man som han hävdade satt oskyldigt dömd i fängelset.

– Jag lovade inte mer än att jag skulle titta på hans papper.

Men inga papper kom och Dick släppte historien. Men när både Kumlas fängelsepräster och en av Kumlas mer hårdföra fångar hört av sig till honom och berättat samma historia om Joy Rahman började han bli intresserad.

– Jag tänkte att det måste finnas något i berättelsen om Joy Rahman. Både fängelseprästerna och fången är slipade grabbar och inte speciellt lättlurade.

Efter att ha läst alla handlingar var Dick Sundevall inte övertygad om Rahmans oskuld. Däremot insåg han att både tingsrätten och hovrätten låtit döma Rahman på alltför svag bevisning.

– Det var en så tunn soppa att den aldrig hade hållit för en artikel i en tidning. Åklagarens scenario gick inte ihop.

Bytte advokat

Dick Sundevall tipsade Rahman om en ny advokat – Peter Althin – och tillsammans började de kämpa för att Rahman skulle beviljas en ny rättegång. Motståndet från riksåklagaren var hårt och många gånger var Dick Sundevall nära att ge upp.

– Men för varje dumt uttalande från RÅ gick jag, Althin och andra som engagerat sig igång på rent adrenalin en månad till.

Dick Sundevall försökte också få medierna att nappa på historien. Men det var lika trögt där i början.

– Jag förstår dem, säger han i dag. Jag kom med ett fall där en enig tings- och hovrätt hade dömt en man som skyldig till ett mycket brutalt mord på en åldring. Och jag påstod att det var fel.

Ibland längtar han efter att vara fastare knuten till en TV- eller tidningsredaktion för att snabbt kunna sätta igång med ett jobb när det dyker upp något intressant.

– Det tar mycket kraft att sälja in sina idéer. I dag finns inte så många kanaler sedan Striptease, Reportrarna och Norra magasinet slogs ihop. Det finns väldigt lite utrymme för min typ av jobb i TV i dag.

Till sist, 1997, fick han sin kompis Mats Örbrink, då programchef på Kanal 5, att anslå pengar så han kunde göra den första lågbudgetdokumentären om Joy Rahmans fall.

Då började det också hända saker. Nya vittnen hörde av sig, invandrarorganisationerna började agera och fler medier tog upp historien. Men RÅ vägrade hårdnackat att driva fallet till ny prövning i HD.

– Något som var jobbigt under den här tiden var att alla jurister som jag diskuterade fallet med sade till mig att Rahman absolut skulle bli frikänd om vi fick upp fallet till HD. Men att vi aldrig skulle få det dit.

I dag är Dick Sundevall glad över att de hade fel.

Han gjorde ytterligare två dokumentärer i Kanal 5 om Joy Rahman de följande åren. I den första hade han bara krävt en ny rättegång för Rahman. I de efterföljande var han mer personlig och påstod att Rahman var oskyldig.

– Många kolleger varnade mig för att jag stack ut hakan. Men jag hade blivit övertygad av alla efterforskningar jag och Peter Althin gjort.

Dick Sundevall erkänner att någonstans på vägen försvann den journalistiska distansen. Engagemanget för Joy Rahman och hans familjs situation blev alltför stort.

– När det har känts tungt har jag tänkt på Joy Rahmans son Jillik som en gång berättade för mig att han spelade handboll men att han funderade på att lägga av. När jag frågade honom varför svarade han: ”Pappa har aldrig sett mig spela”. Det svaret gav mig kraft att fortsätta. Mina vuxna ungar har också spelat handboll och det var viktigt att pappa kom och tittade.

Mycket motstånd

Dick Sundevall har stött på mycket motstånd när han drivit Joy Rahmans fall. De åklagare han velat intervjua har inte ställt upp, polisens våldsrotel har ställt sig kallsinnig när han velat diskutera fallet.

– Jag har setts som en besvärlig jävel bara för att jag ihärdigt ifrågasatt en dom och därmed deras arbete.

Dick Sundevall tycker att något har hänt i rättssamhället under 90-talet. Det har blivit vanligare med stängda dörrar under rättegångar. I dag är han också fast övertygad om att invandrare ofta döms hårdare och på svagare grunder just för att de är invandrare.

Han är kritisk till mycket av rättsjournalistiken. Han tycker att journalisterna ofta går för långt fram i pöbeltåget som kräver hårdare tag.

– Många sitter i knät på polis och åklagare och de söker enkla förklaringar. Unga, oerfarna rättsreportrar vill så gärna stå på den goda sidan. Men det är å andra sidan lätt för mig att säga. De som sysslar med dagsjournalistik måste skaffa sig goda kontakter för att kunna ringa hem till poliser och åklagare och få uppgifter om det händer någonting. Själv lärde jag mig tidigt att en fråga man alltid måste ställa sig är om den förklaring åklagaren ger utesluter alla andra tänkbara gärningsmän.

Den mediebild som visas upp i dag är felaktig, menar Dick Sundevall. Den grova brottsligheten ökar inte.

– I viss mån har jag också medverkat till att ge en bild som inte stämmer. Jag måste stanna upp ibland och tänka efter hur det egentligen ligger till.

Dick Sundevall är uppväxt i Rågsved och han har en stark känsla för de människor som kommer från förorterna.

– Gatans perspektiv är viktigt i journalistiken.

Han berättar att han lärde sig skriva när han var med i en FNL-grupp. Men han utbildade sig först till fotograf på Stockholms stads fotoskola i början på 60-talet. När alla hans negativ förstördes vid en brand 1979 bestämde han sig för att söka in på Journalisthögskolan.

– Men jag tog aldrig min examen. Efter praktiken på Aktuellt fick jag jobb där som allmän- och arbetsmarknadsreporter.

Skrivit böcker

Mellan 1983 och 1989 drev Dick ett videoproduktionsbolag som bland annat gjorde företagsinformation och informationsfilmer till bland annat Föräldraföreningen mot narkotika. Men mer och mer återgick han till journalistiken och det dokumentära reportaget.

Han har också skrivit boken Du ska bli pappa. Något som gjort att par med barnvagn kommit fram till honom i Konsum och börjat prata om sina barn.

Dessutom har han skrivit debattboken Det farliga Sverige, om hur samhället cementerar brottsligheten, och Skiljas tillsammans med sin exfru Åsa Lekberg.

1995 gjorde han ett uppmärksammat reportage i Striptease som han själv kallar ”ett möte mellan två killar från södra förorterna”. Det var en intervju med den för Stureplansmorden dömde Tommy Zethraeus. Dick Sundevall ville beskriva en av många rotlösa unga män med ett underligt hedersbegrepp och sätta in intervjun med Zethraeus i ett sammanhang. Men han lät sig övertalas att bara göra en intervjun. Det var ju den folk var intresserade av.

Reaktionerna blev våldsamma. Alla medier, utom Aftonbladet och Expressen, fördömde intervjun. Kritiken bestod i två frågor: hur intervjun gjordes och om Tommy Zethraeus över huvud taget skulle få framträda i TV.

– Jag har fått lida för den intervjun i många år. Jag visste att Tommy Zethraeus öppnade sig om man uppträdde lugnt och vänligt mot honom men att han slöt sig om man gick på honom för hårt. Därför gjorde jag som Stina Dabrowski, förde ett lågmält och vänligt samtal. Jag ställde en del tuffa frågor men vi fick ett tonlägesproblem som blockerade tittarna. De hörde inte vad som sades i intervjun utan reagerade bara över att Tommy Zethreaus fick sitta i TV och prata om hur mycket han saknade sina barn.

Däremot har Dick Sundevall svårt att förstå kritiken mot att Zethraeus inte skulle få vara med i TV.

– Vem ska bestämma det? Det kan ju inte vara Stalin, för han är ju död.

Dick Sundevall fick också höra att han skulle ha betalt Tommy Zethraeus för intervjun.

– Det är inte sant, säger han. Jag har aldrig betalat någon för en intervju. Däremot hade Zethraeus kassvis med brev där han erbjöds pengar om han ställde upp på en intervju. Jag tror att han kände att jag hade respekt för honom när jag redan från början slog fast att han inte skulle få ett öre. Som han sa ”alla andra trodde att jag var en hora som kunde köpas”.

När vi pratar om vad Dick Sundevall ska göra nu, när fallet Joy Rahman är avslutat, börjar han berätta om sin dröm om att starta en researchskola för ungdomar från förorterna som till exempel Rinkeby och Botkyrka.

– Tänk vad ungdomarna skulle växa när de gick upp på ett departement och krävde ut handlingar, säger han. De svåraste yrkena för en invandrare att ta sig in i är jurist och journalist. Att kunna göra research skulle kunna hjälpa dem in i journalistyrket. Det finns så mycket man skulle kunna gräva i om man hade en researchgrupp till sitt förfogande.

I Dick Sundevalls skrivbordslåda ligger en halvskriven deckare som han hoppas få färdig. Den handlar om en kvinna som mördar tre kriminaljournalister.

– Jag har mött så många anhöriga till brottslingar som är hatiska mot journalister som de tycker har framställt brottslingen som ett monster. Och sedan kan man ju inte låta bli att snegla på de journalister som har skrapat ihop ganska mycket pengar på sina deckare, säger han med ett leende.

Men först ska han sätta sig och skriva en längre artikel om fallet Joy Rahman för ett magasin. Ett bra sätt att sammanfatta fallet i sitt eget huvud.

Och fotografiet på Rahman ska han överlämna till Joy och hans familj.

QIA RINDEVALL

qr@sjf.se