Utförsäljningen

En äldre man framför en oljemålning på ett museum.

Som illustration av krisen i dagspressen är fotot komplicerat, konstaterar vi när vi går igenom bilderna över en eftermiddagsfika på Pallas Conditori, ett 1950-talskafé i centrala Sundsvall. Den är faktiskt helt obegriplig utan kontexten.
 

För det första: PLATSEN.
Sundsvalls Museum ligger i Kulturmagasinet som också rymmer bland annat stadsbiblioteket. Det gigantiska huskomplexet vid Stora Hamnkajen består egentligen av fyra magasinskvarter som byggdes på 1890-talet för Sundsvalls kolonialvaruhandlares räkning. På 1970-talet ville kommunpolitikerna riva magasinen och bygga en ”mini-Globen” för kommunledningen. Planerna stoppades effektivt av Sundsvalls Tidning som bevakade frågan intensivt och drev kampanj mot galenskapen, bland annat genom en opinionsundersökning som visade att motståndet bland Sundsvallsborna var massivt. Politikerna svängde i frågan och i november 1986 kunde det nya kulturhuset på den överglasade Magasinsgatan invigas; ett monument över Sundsvalls rika kulturliv och historia, men också över Sundsvalls Tidnings makt och centrala roll som lokal kulturbärare.
 

Annons

För det andra: PERSONEN.
Börje Alström var chefredaktör för Sundsvalls Tidning i 15 år fram till 1989. Det var med andra ord han som räddade magasinen, även om han förnekar det. ”Det var tidningen som räddade dem”, säger han. Börje Alström ingick i en av tidningens två tidigare ägarfamiljer. Familjedrama och tjurskallighet ledde till att ägarna misslyckades med att överföra tidningsbolaget till sina barn innan de gick bort, vilket ledde till att den liberala tidningsstiftelsen bakom Gefle Dagblad kunde köpa Sundsvalls Tidning i slutet av 1980-talet, och Börje Alström fick sluta, förmodligen en smula snöpligt. Han verkar inte hysa någon större kärlek till Gefle Dagblad, eller snarare till Mittmedia, där Sundsvalls Tidning och Gefle Dagblad numera ingår tillsammans med 24 andra prenumererade morgontidningar i Sveriges största dagstidningskoncern.

Som docent i journalistik gick Börje Alström vidare till att bli prefekt för Mittuniversitetets journalistutbildning. Han är nu pensionär sedan flera år, men har efter pensionen fortsatt att redigera en elektronisk föreningstidning, liksom av ohejdad vana. Och så är han konstintresserad; ordförande i Sundsvalls Konstförening och utvecklare av Sundsvalls Tidnings konstgalleri Versalen, där många lokala konstnärer ställde ut. Genom galleriet förvärvade tidningen hundratals konstverk. De auktionerades sedermera ut till vrakpris när Mittmedia sålde tidningsfastigheten på Trädgårdsgatan för att amortera det dyra köpet av Dalarnas Tidningar. De bittra konkurrenterna Sundsvalls Tidning och Dagbladet, båda ägda av Mittmedia, tvingades flytta ihop i mindre lokaler i Badhusparken 2011, där det inte fanns plats för 400 tavlor. Avkastningen skulle ha gått till ett stipendium i bildjournalistik, men något sådant blev aldrig av. Åtta konstverk räddades undan utförsäljningen eftersom de ansågs ha stort lokalt och kulturhistoriskt värde. De deponerades hos Sundsvalls Museum med syftet att de skulle stanna i Sundsvall. Vilket leder oss fram till själva motivet.
 

För det tredje: TAVLAN.
Sigrid Hjerténs Iván som baby från 1913, värd i runda slängar fem miljoner kronor, är en av de åtta räddade tavlorna. Den föreställer hennes och maken Isaac Grünewalds son Iván. Sigrid Hjertén var tre år gammal när hennes hem förstördes i Sundsvallsbranden 1888. Hennes familj förde en kringflackande tillvaro i Medelpad de följande åren, hon kom att utbilda sig till textilkonstnär men ägnade sig helhjärtat åt måleri efter studier i Paris för Henri Matisse, som i henne såg sin främsta lärjunge. Hon diagnosticerades med schizofreni på 1930-talet och dog under en klumpigt genomförd lobotomi på Beckomberga sjukhus 1948.

Sundsvall var en helt annan stad när Sigrid Hjertén växte upp och för Börje Alström är tavlan en del av stadens kulturhistoriska arv.

– Jag gick en historisk stadsvandring för ett tag sedan. Det fanns 500 prostituerade änkor på Södermalm här i Sundsvall vid sekelskiftet. Det hade jag ingen aning om. När deras män dött på sågverken sparkades de ut från skogsbaronernas arbetarlängor i fabriksområdet och utan bostad och försörjning började de att gå på gatan. Det var i det Sundsvall som Sigrid Hjertén föddes.
 

För det fjärde: NYHETEN.
Mittmedia har beslutat att sälja de kvarvarande åtta tavlorna via Uppsala auktionskammare, inklusive de två dyrgriparna Iván som baby av Sigrid Hjertén och Lapp från Abisko vid fjällsjön av Leander Engström, som vid sidan av konstnärsskapet arbetade som kontorist på Sundsvalls Tidning 1901-1906. Båda konstverken är målade år 1913 och beräknas kunna inbringa cirka fem miljoner vardera. Orsaken till försäljningen är enligt Mittmedias finanschef Ulf Eriksson att pengarna behövs ”för att ställa om från papperstidningar till digital verksamhet”.

Vi tar hissen ner till konstlagrets visningsrum där de sju andra tavlorna hänger. Vi får sällskap av museiintendenten Petter Österlund, som är rasande från första ögonblicket.

– Ska ni skriva om kulturtalibanerna? frågar han.

Förlåt?
– Mittmedias ledning. Jag kallar dem kulturtalibanerna för att de helt saknar förståelse för lokala kulturvärden. De här tavlorna har betydelse för oss i Sundsvall och i Medelpad, de berättar vår historia och de saknar allt sammanhang om de hänger på en vägg i en paradvåning i Stockholm. De hör hemma här. Det handlar om regional självkänsla, säger Petter Österlund.

– Titta på Leander Engström här. Det här är en landskapsmålning i Medelpad. Samen i folkdräkt ser nästan inklippt ut. Vad har den att göra i Stockholm?

Han slår ut med armarna.

– Står och faller Mittmedia med dessa pengar är det nog dags att dra in sin prenumeration.

Nej, Mittmedia står inte och faller med konsten, även om det ekonomiska läget är bekymmersamt. Tidningarna i Mittmedia hade intäktstapp på annonssidan på åtta procent förra året och upplagorna rasade med över nio procent, långt mer än rikssnittet på minus 4,2 procent.

[…]

Mittmedias spariver har lett fram till positiva rörelseresultat. Man vänder på varje sten, och under en sten i Sundsvall har man alltså hittat konst värd cirka tio miljoner. När jag tar upp Börje Alströms och museiintendenten Petter Österlunds kritik mot försäljningen av Hjertén och Engström, blir Mittmedias VD Thomas Peterssohn märkbart irriterad.

Har Mittmedia tappat den lokala fingertoppskänslan?
– Det är de här gubbarna som skriker om konstförsäljningen som har tappat fingertoppskänslan. Vi sysslar med medieutgivning och har hundratusentals kundrelationer runt om i Mittmedia lokalt, inte minst i Sundsvall, och sysslar med journalistik och annonsförsäljning. Vi vet mycket väl vad vi håller på med på de lokala marknaderna. Jag tycker att det är lite pinsamt att det plötsligt dyker upp en massa konstkännare och bekymrar sig över detta. Vi har andra saker att göra än att investera i konst. Vi håller faktiskt på med att försvara den lokala journalistikens överlevnad på lång sikt.

– För övrigt tycker jag så här, vi har haft åtta tavlor på det här museet i Sundsvall. Vad jag förstår låg sju av dem nedpackade i källaren. När vi nu säger att vi vill avyttra de här, då dyker det plötsligt upp konstintendenter och andra som på ett väldigt arrogant sätt verkar tro att det är de som äger de här tavlorna. Så är det inte. För mig är det ingen stor fråga. Jag tycker att det är självklart att Mittmedias huvudfokus inte kan vara att äga konst. Fyra av de här åtta tavlorna verkar inte ha några större värden och jag kan mycket väl tänka mig att skänka dem till mindre arroganta institutioner i Sundsvall, säger Thomas Peterssohn.

Mindre arroganta institutioner? Är det någon särskild du tänker på då?
– Nej, de får gärna höra av sig.

Men inte till Sundsvalls Museum?
– Nej.
 

Oljemålningen som mannen på bilden står framför ska säljas. Det beror på dagspressens dåliga ekonomi.

Läs hela reportaget om Mittmedias och dagspressens ekonomiska kris i Journalisten nr 6/2016, i papperet, appen eller som e-tidning. Skaffa din prenumeration här.