Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Lusten som kostar

Journalister går på lust. Arbetar så mycket och så hårt att det ibland leder in i väggen, ibland till sjuksängen och ibland till en för tidig död.

En undersökning i Danmark visar att orsaken till den höga stressnivån är svårigheterna att sätta gränser mellan arbete och fritid i ett yrke med flexibla arbetstider och mycket övertid, som sällan är beordrad. Att undersökningen också gäller för journalister i Sverige bekräftas av Arbetsmiljöverket.

Att en del arbetsgivare i ett sådant läge inte förstår att uppskatta allt extra slit, intresse och engagemang de får är inte bara dumt i största allmänhet, det är också dumt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Nöjda, uppskattade reportrar ringer det extra samtalet, som skapar kvalitet åt en text, eller gör den där extra synken till inslaget. En motiverad redigerare filar mer på rubriken och en glad fotograf tar bilderna som drar läsarna/tittarna till sig.

När tiden blir alltmer knapp, när allt ska gå ännu fortare än vad det gjorde förra veckan, så är det lusten, den kvarvarande, som gör att det skapas kvalitet i våra medier.

Det går inte att piska fram nyfikenhet, lika lite går det att krama ur någon kreativitet.

Man måste vilja själv för att det ska bli något.

Och det krävs så lite extra uppskattning för att få det där extra, eftersom jobbet vi har är det roligaste man kan ha. En fruktkorg, en uppskattande tårta efter något särskilt bra, goda relationer inom redaktionen.

Därför blir jag uppriktigt förvånad när arbetsgivare väljer att göra motsatsen. Som när ledningen på DN väljer konfrontation med facket i stället för samtal, när den väljer att inte förhandla klart om uppsägningarna. De tycker att det är värt det för att få sin vilja igenom utan diskussion. Nu har ledningen själv valt att säga upp tolv anställda för att i stället ta in nio på flexibel anställning från ett bemanningsföretag.

Tänk om de kunde försöka värdera vad lusten generar i stället för att försöka kväva den med pålagor, misstrogenhet och stress.

Vad är det som skapar en tidnings/radioprograms/TV-stations/tidskrifts förtroende, varför har konsumenterna tillit till dem?

Svaret är enkelt – det är journalistens lust att gräva, få människor att öppna sig och berätta, skapa form och bild, hitta nyheter, avslöja orättvisor – som skapar det.

Det finns tack och lov exempel där arbetsgivarna trots hårda nedskärningar och uppsägningar förmått att göra det i samklang med de anställda. Som till exempel på SmT-tidningarna där klubb och tidningsledning är överens trots att 5,4 journalisttjänster försvinner.

Där kan lusten och nyfiken förmodligen fortsätta frodas trots hårda ekonomiska villkor.

?

Kulturkritik i Södertälje

Under en längre tid har kritiken mot Länstidningen i Södertäljes kulturbevakning varit hård. I lördagens Publicerat, 1 maj, blev motsättningarna tydliga.

På ena sidan kulturarbetarna, företrädda av musikern Helena Cronholm, och tidigare kulturredaktören Christer Duke, på andra sidan Länstidningens nya kulturchef Annika Lindecrantz, tillika chef över hela del 2, inklusive familjematerial, nöje och reportage.

Den övergipande frågan var vilket ansvar en tidning har för det lokala kulturlivet?

Länstidningen har i princip helt slutat med recensioner och arbetar i stället med förhandsartiklar och intervjuer. Därmed missar man djupet och analysen menar kritikerna.

Länstidningen är inte ensam om att dra ner på det tyngre materialet på kultursidorna, men det är likafullt ur ett demokratiskt perspektiv en tråkig utveckling.

Orsaken är att för få läsare läser recensionerna enligt kulturchefen. Men hur många är för få?

Jag tror att djup och kvalitet är helt avgörande för en framtid för papperstidningarna. Att bara ge läsarna det de vill ha, är en kortsiktig väg att gå. Lättsamt material finns att tillgå överallt, fördjupande analyser är svårare att hitta.

+

Bra med gemensamt Isaak-krav

Nu har Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Tidningsutgivarna, Svenska PEN, Reportrar utan gränser och Författarförbundet tillsammans med Expressen och Stödkommittén för Dawit samlats kring ett gemensamt krav för Dawit Isaak: Att EU ska strypa sitt bistånd till Eritrea till dess "fängelset Era Eiro stängts, dess fångar getts vård under överinseende av till exempel Röda korset och släppts eller getts en öppen rättegång för de ’brott’ de misstänks för." Jag hoppas att den ekonomiska press, som nu krävs, slutligen kan göra honom fri.

Fler avsnitt