Lusten som kostar

En undersökning i Danmark visar att orsaken till den höga stressnivån är svårigheterna att sätta gränser mellan arbete och fritid i ett yrke med flexibla arbetstider och mycket övertid, som sällan är beordrad. Att undersökningen också gäller för journalister i Sverige bekräftas av Arbetsmiljöverket.

Att en del arbetsgivare i ett sådant läge inte förstår att uppskatta allt extra slit, intresse och engagemang de får är inte bara dumt i största allmänhet, det är också dumt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Nöjda, uppskattade reportrar ringer det extra samtalet, som skapar kvalitet åt en text, eller gör den där extra synken till inslaget. En motiverad redigerare filar mer på rubriken och en glad fotograf tar bilderna som drar läsarna/tittarna till sig.

När tiden blir alltmer knapp, när allt ska gå ännu fortare än vad det gjorde förra veckan, så är det lusten, den kvarvarande, som gör att det skapas kvalitet i våra medier.

Det går inte att piska fram nyfikenhet, lika lite går det att krama ur någon kreativitet.

Man måste vilja själv för att det ska bli något.

Och det krävs så lite extra uppskattning för att få det där extra, eftersom jobbet vi har är det roligaste man kan ha. En fruktkorg, en uppskattande tårta efter något särskilt bra, goda relationer inom redaktionen.

Därför blir jag uppriktigt förvånad när arbetsgivare väljer att göra motsatsen. Som när ledningen på DN väljer konfrontation med facket i stället för samtal, när den väljer att inte förhandla klart om uppsägningarna. De tycker att det är värt det för att få sin vilja igenom utan diskussion. Nu har ledningen själv valt att säga upp tolv anställda för att i stället ta in nio på flexibel anställning från ett bemanningsföretag.

Tänk om de kunde försöka värdera vad lusten generar i stället för att försöka kväva den med pålagor, misstrogenhet och stress.

Vad är det som skapar en tidnings/radioprograms/TV-stations/tidskrifts förtroende, varför har konsumenterna tillit till dem?

Svaret är enkelt – det är journalistens lust att gräva, få människor att öppna sig och berätta, skapa form och bild, hitta nyheter, avslöja orättvisor – som skapar det.

Det finns tack och lov exempel där arbetsgivarna trots hårda nedskärningar och uppsägningar förmått att göra det i samklang med de anställda. Som till exempel på SmT-tidningarna där klubb och tidningsledning är överens trots att 5,4 journalisttjänster försvinner.

Där kan lusten och nyfiken förmodligen fortsätta frodas trots hårda ekonomiska villkor.

?