Gå direkt till textinnehållet

Kritiska röster håller oss alerta

Om det offentliga samtalet kunde beskrivas som en saga så skulle det vara en blandning av Prinsessan på ärten och Kejsarens nya kläder.

Låt oss börja med att konstatera att man i Sverige ”får” säga en hel del. Det är med andra ord högt i tak. Gott så. Men att ha rätten att säga sitt hjärtas mening är inte detsamma som att slippa kritik.

Titt som tätt tycker någon något och då händer det att denne någon bemöts av skarpa invändningar, varvid det genast uppstår en grupp av kränkta människor som unisont ropar att vi mer eller mindre lever i en åsiktsdiktatur där man inte ”får” säga sin mening. Ibland är det svårt att avgöra vem som kommer att lämna debatten som den mest kränkta men en sak är säker: den som formulerar det mest indignerade klagomålet vinner.

Egentligen är det ju bara att stå pall för kritiken och fortsätta att hävda sin åsikt. Men det är ingen mänsklig rättighet att få sina åsikter publicerade, bekräftade och helst också hyllade. Det händer att någon noterar det man har uttryckt, det händer till och med att någon bemöter det. Men i stället för att glädjas åt att ha skapat opinion och bidragit till debatt, luftar skribenten sina kränkta känslor och sätter punkt för debatten med orden: ”Det får man väl inte säga i det här landet!”

Annons Annons

Det finns å andra sidan de som är så sköra i själen att de tycker att världen i allmänhet och Sverige i synnerhet mår bäst av att vissa åsikter eller tankar inte kommer till allmänhetens kännedom.

Dessa personer har tydligen en extra begåvning som gör dem särskilt lämpade att vara chefsideologer med förmåga att avgöra vad som bör sägas i det offentliga rummet. Men meningen med yttrandefrihet är ju att var och en har rätt att säga sin mening eller att kritisera andras. Det fria ordet är ett ekosystem av åsikter. Allt hänger ihop.

Den kritiska rösten är en livsviktig aspekt av yttrandefriheten. Till och med röster som hävdar att kvinnor bör hållas i köket och invandrare inte tillåtas passera landets gränser. Det är just de kritiska rösterna, hur illa vi än tycker om dem, som håller oss alerta och ger oss incitament att vässa argumenten som försvarar de demokratiska principerna.

Om det verkar som att främlingsfientliga krafter, religiösa fanatiker och kvinnofientliga debattörer dominerar det offentliga rummet måste vi rimligen ifrågasätta vår förmåga att argumentera för fri rörlighet, jämställdhet och ett sekulärt samhälle. Gör vi verkligen tillräckligt och välformulerat motstånd mot åsikter vi ogillar? Svaret är ett smärtsamt – nej!

Vi har alla möjlighet att påverka och kan välja hur vi hanterar avvikande röster. Man bör möta varje medmänniska med respekt, så även hennes rätt till sina egna tankar och ord. Därmed inte sagt att vi också måste respektera allt som yttras.

Nästa gång någon hävdar att jorden är platt, att kvinnor inte bör ha rösträtt och att alla invandrare är bidragstagande latmaskar, behöver vi inte gå i taket utan lugnt konstatera att så kan man också tycka, för att sedan lägga vår energi på att formulera motargument mot dem som på ett mera slipat och rumsrent sätt försöker underminera det samhälle som det har tagit flera generationer att bygga – en av världen mest framstående demokratier. 

Fler avsnitt
Fler videos