Gå direkt till textinnehållet
Jesper Bengtsson
Journalist, författare och chefredaktör för tidningen OmVärlden

Höjden på potatisplantor utanför Skövde

Mitt första jobb som professionell journalist var ett reportage om höjden på potatisplantorna utanför Skövde. Det var i juni 1989. Radio Skaraborg.

Detta drömknäck blev mig tilldelat på morgonmötet och sen var det bara att kasta sig ut i verkligheten. Nagrabandspelaren vägde som en mindre Humvee.
Jag vet inte exakt hur tipset om potatisplantorna hade nått fram till redaktionen, och när jag gav mig iväg efter mötet var det fortfarande oklart om de var för höga eller för låga. De måste förstås vara någotdera. Även den mest lokala av all lokaljournalistik måste följa grunderna i me­dielogiken. Man kan inte göra journalistik av lagom höga potatisplantor. Man kan inte stå ute på en åker utanför Skövde och fråga bonden hur det kommer sig att hans potatisplantor är så normala.
De var för låga. Bara så ni vet.
Lantbrukaren som ägde marken var bekymrad för att det inte hade regnat tillräckligt under försommaren.
När intervjun var färdig frågade han om jag ville ha med mig en kålrot som tack för hjälpen. Jag tackade nej och åkte tillbaka till redaktionen för att klippa ihop detta självklara bidrag till 1989 års stora journalistpris.

När jag skriver detta inser jag att det låter raljant, men det är egentligen inte meningen. Jag är uppvuxen på en liten ort, och när jag i 13-14-årsåldern började drömma om att bli journalist var det lokaljournalistiken som var min förebild. Det var ju där man kunde läsa om verkligheten. Om politiska möten i Lidköpings partiväsende och nybildade rockband som gjort sin första spelning i den nedlagda Chinabiografen. Om nedlagda dagis och auktioner i hembygdsgårdarna ute på landsbygden. Då och då (dock lite för sällan) kom det också grävjobb och avslöjanden om lokala missförhållanden.
Personligen har det inte alls förvånat mig att det är lokaltidningarna som klarat sig bäst under de senaste årens enorma omställningar i tidningsvärlden.

Riksnyheter får vi numera gratis både från internet och etermedierna. Lokaltidningarna och lokalradion, däremot, ger oss medborgare information av en sort som vi inte kan få någon annanstans. Lokalmedierna skapar gemenskap och sammanhang. De har i relativt hög utsträckning fortsatt att fungera som de demokratins ”lägereldar”, att samlas kring för att lära och samtala, som var själva tanken med de moderna massmedierna när dessa en gång växte fram.
Desto mer oroande då, att de ekonomiska problem som präglat riksmedierna i något decennium nu verkar slå med full kraft även mot lokalmedierna. Jag har inga färska siffror att presentera, men under det senaste året har det nästan dagligen kommit nyheter om personalminskningar, rationaliseringar, uppköp och sammanslagningar.

Och färre journalister betyder färre, eller åtminstone tunnare, berättelser runt lägerelden. Och ju färre journalister, desto färre arbetstimmar kan man lägga ned på att faktiskt kolla upp fakta, det som alltid varit, eller i alla fall borde ha varit journalistikens kärna. Att inte pub­licera rykten. Att se till att medborgarna är korrekt informerade.
Men enligt SOM-institutet är det i dag så många som 30-40 procent som aldrig över huvud taget läser en morgontidning.
Klart det blir svårare att få ekonomin att gå ihop i ett sånt medielandskap.
Klart det till slut når fram även till lokala- och regionala medier.
Jag kan i efterhand se att mitt knäck om höjden på potatisplantorna utanför Skövde inte skapade någon medial jordbävning. Plantorna tog sig antagligen under sommaren och levererade en skörd som var fullt tillräcklig.
Låt oss hoppas att det går på samma sätt med de lokala massmedierna.
 

Fler avsnitt
Fler videos