Frilansar tvingas till extraknäck
I dag är det Stand up for journalism day – en dag för att uppmärksamma hoten mot journalistiken och det demokratiska samtalet världen över. Men också för att lyfta den allt mer otrygga situationen för många journalister.
Mediekrisen har många offer. Tidningar slås ut eller köps upp, redaktioner bantas och läggs ner, anställda kickas eller hänger löst. Otryggheten växer.
Samtidigt skaffar allt fler journalister F-skatt och kastar sig ut i en osäker frilanstillvaro – för att de längtar efter frihet, eller för att de saknar alternativ. Oavsett vad tvingas många nyföretagare betala ett högt pris för friheten.
Rapporten ”Frihetens pris”, som jag skrivit för Journalistförbundet, avslöjar att villkoren för landets frilansjournalister har försämrats radikalt. Den baseras på en enkät där hälften av Journalistförbundets 1 800 frilansmedlemmar vittnar om att arvodena har försämrats, och lika många om att det blivit svårare att förhandla.
En sammanställning av arvodena för närmare 2 000 faktiska uppdrag stärker bilden: Det genomsnittliga arvodet har minskat på senare år, avståndet till anställda journalisters löner har ökat och de riktiga skambuden har blivit fler. Vilket får konsekvenser. I dag får hälften av frilansarna ut 15 000 eller mindre efter skatt i månaden och många lever under socialbidragsnormen. Vilket innebär ett liv i kronisk otrygghet med dålig sjukpenning, usel pension och utebliven semester.
Rapporten bjuder på många vittnesmål om en tuffare marknad och osäkrare tillvaro. Det är i hög grad ett journalistiskt prekariat som talar. ”Så här kan det inte fortsätta, jag har ständig ångest för min försörjning och för att bli fattigpensionär”, säger en frilans. ”Min och andras situation är rätt ut sagt desperat”, berättar en annan.
För att överleva tvingas allt fler frilansar extraknäcka. De blir lärarvikarier eller taxichaufförer, skriver reklamtexter eller blir kommunikatörer. Fyra av tio uppger att de jobbar mer med annat nu än för tre år sedan. Samtidigt fylls frilansskaran hela tiden på med nya journalister som kanske försöker få in en fot genom att sälja sig billigt.
Hur blev det så här? Hur kommer det sig att högutbildade journalister som fyller landets kultursidor, helgbilagor och månadsmagasin med kvalitetsmaterial ofta får sämre betalt än de som städar redaktionslokalerna och delar ut tidningarna om nätterna.
En del inköpare tycks inte förstå att F-skattare måste stå för sociala avgifter, arbetsrum, utrustning, semester, försäkringar och tjänstepension själva – att man bara får hälften kvar av arvodet. Andra ser en chans att pressa kostnaderna och spelar ut frilansar mot varandra. Det finns visserligen ett rekommenderat arvode, men det är skrivet i vatten, finns inte i något kollektivavtal och är lätt att strunta i. Vi ser en köparens marknad där uppdragsgivarna kan välja och vraka mellan förslagen och där frilansar drivs in i en underbudskonkurrens som påminner om tiden innan kollektivavtalen. ”Det känns som att vi tvingas stå med mössan i hand”, säger en frilans. ”Om man inte accepterar lägre arvoden får man inga fler jobb.”
Konkurrensens första offer är frilansarna, men även de anställdas villkor undergrävs. Att motverka dumpningen ligger därför i såväl frilansarnas som de anställdas intresse. Och Journalistförbundets. Att förhindra underbudskonkurrens är i själva verket fackets grundläggande löfte. Samtidigt borde medieföretagen inse att de inte kan lösa sina ekonomiska problem genom att dumpa frilansarnas villkor. För med otrygga medarbetare urholkas också journalistikens kvalitet.
Det är dags för fack och arbetsgivare att ta sitt ansvar. Det duger inte att en så stor grupp journalister får uselt betalt för sitt arbete. Därför krävs skarpa åtgärder.
Kent Werne
fristående utredare, som skrivit rapporten ”Frihetens pris” för Journalistförbundet.
