Debatt
Nominera Anna Odell till Stora Journalistpriset
25 augusti 2009
Före detta konstfackstudenten Anna Odell har gjort ett undersökande reportage, en film i Wallraffs anda som visar både den skrämmande attityd som polis och psykvård har gentemot psykiskt sjuka, och den tendens vårdpersonal har att sjukförklara personer som med okonventionella metoder vill ifrågasätta dagens vård, det vill säga mot personer som kan upplevas som ett hot mot den egna professionaliteten används denna som maktposition för att sätta frågvisa personer på plats.
Filmen kan alltså ses som en journalistisk produkt och Anna Odell bör därför nomineras till Stora Journalistpriset 2009. Hon platsar i vilken som helst av kategorierna: Årets avslöjande, Årets berättare, Årets förnyare samt Lukas Bonniers stora journalistpris. Om hon döms av tingsrätten är prissumman en hjälp att betala eventuella skadestånd.
Jag måste jämföra Anna Odells projekt med fem reportrars och en läkares wallraffande på Sundby mentalsjukhus 1974. I Pockettidningen R kunde man läsa om detta, bland annat om de tre av reportrarna som simulerade sjuka och tvångsintogs, deras tillvaro inne på avdelningarna beskrevs och jag minns detta som en av de starkaste och viktigaste läsupplevelserna jag hade under min ungdomstid! Vet någon hur det gick sedan, blev det något rättsligt efterspel?
För övrigt bör journalistkåren ställa upp bakom Odell och ta hennes agerande i försvar. Hon har ju använt sig av journalistiska metoder, och nu riskerar hon att fällas i domstol för att hon gjort så. Och fälls hon slår det givetvis tillbaka även på journalistiken.
Kommentera [9]
Kommentarer är stängda för denna artikel.





Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 26 aug 2009, 08:57 #
På 70-talet var det fler människor än någonsin inspärrade på mentalsjukhus. Jag var själv en av dem. Jag togs in ett par månader, när jag brakade ihop under min utbildning till journalist och när jag fick tid att ta itu med min mammas plötsliga död sommaren 1973.
Att vara psykiskt sjuk är inte så märkvärdigt. Det är många människor under kortare eller längre tid. Då på 70-talet var också läkarna på Långbro bekymrade över att spärra in folk. Och jag blev intagen för att en läkare på Södersjukhuset konstaterade att jag inte kunde stanna bland fysiskt sjuka.
I min omgivning skulle jag kunna räkna upp massor med människor som har mått dåligt psykiskt. En journalist som satt närmast mig i rummet bredvid mig på Dagens Nyheter tog livet av sig, en annan har gått ut och in på psykvården i ett par decennier. Alkoholproblemen var länge stora både bland journalister och grafiker.
Det ingår i livet att råka ut för svårigheter ibland. Och särskilt bland gränsöverskridande människor, som konstnärer, journalister och författare. Varannan författare har någon gång psykiska problem.
Detta gör inte att Anna Odell har gjort något slags storartat som gör att hon platsar till Stora Journalistpriset.
Hela detta system med sinnessjukhus har förändrats sedan 70-talet. Naturligtvis inte alltid i mediabelysning utan därför att vi som samhälle inte längre ville ha stormavdelningar och för att läkemedlen utvecklades.
Långbro dit jag togs 1973 är förvandlat till bostäder och Beckomberga finns inte längre. Det var ett av de största sinnessjukhusen i Europa.
Att någon som Anna Odell upphöjer sig själv till konstverk är inte i Günter Wallraffs anda. Hans metod gick inte ut på detta utan att visa på missförhållanden för turkiska gästarbetare i Västtyskland.
Det är något helt annat än att göra en videoinspelning av ett fejkat, skådespelat omhändertagande och göra ett “konstverk” av sig själv.
Det vi som samhälle behöver göra är att sluta vara så tysta om att människor mår dåligt stundtals och kan behöva omhändertas ibland. När de inte har ett fungerande nätverk runt sig själva.
Det hade inte jag då 1973 utan då fick samhället istället gå in. Det var inte så märkvärdigt och jag har aldrig behövt vara på psyket efter det.
Den gången bedömde läkarna att jag var en fara för mig själv och för andra. Och det var en alldeles korrekt bedömning.
Detta förändrades naturligtvis när jag togs in på den stängda och låsta avdelningen Kvinns 13. Dagen efter gick jag upp och duschade och var mig själv igen.
Medan dagen innan hade en läkare försökt att få kontakt med mig, men inte fått det. Jag försvann helt enkelt bort i mitt eget inre, där jag kämpade med stora rädslor, vilket var helt adekvat i min situation eftersom jag stod inför den största förändringen någonsin i mitt unga liv. Jag var 27 år.
Naturligtvis behövdes Anna Odell tas om hand därför att människor uppfattade hennes skådespel, som äkta. Och jag tycker vi ska vara glada att medmänniskor runt henne gjorde det.
Den dagen alla bara går förbi och låter en medmänniska hoppa har hennes “konstverk” fått alldeles för stort genomslag.
Helena Palén Olofsson | 26 aug 2009, 19:25 #
Men gud vad allting spårar ur. Räcker det inte med att journalisterna vandrar över gränserna. Ena dagen undersökande av makten – nästa dag springandes i maktens korridorer som pressekreterare åt en myndighetsperson. Kan ingen bliva vid sin läst. Nej, det får vara någon ordning på torpet. Anna Odell ska inte ha något journalistpris. Hon är ju konstnär. Hon får göra installationer och måla tavlor.
Gitta Magnell | 26 aug 2009, 20:12 #
Jag skrev en kommentar här men den har ni tydligen refuserat. Varför? Jag börjar bli trött på alla rabiata hyllningar till Anna Odell. Hon blev behandlad helt professionellt väl av både polis, privatpersoner och psykvården när hon simulerade hysteriskt självmordsbenägen. Hennes trick är varken ett konstverk eller någon journalistisk bragd. Helt egotrippad “happening” möjligen. Sådant som t ex Jörgen Nash gjorde på 70-talet när han sågade av huvudet på den lilla Sjöjungrunskulpturen.
hälsningar Gitta Magnell
Assi Molin | 27 aug 2009, 19:27 #
I Anna Odells film finns många delar som är viktiga att få fram i offentligheten för diskussion. Och det är här som det största värdet i projektet ligger, anser jag. Och jag tycker att filmen kan ses som ett journalistiskt jobb, inte utifrån intentionen utan genom resultatet. Om filmen är god konst eller inte får någon annan avgöra.
Jag tycker att Odells film tydligt visar på flera brister när polis och vårdpersonal avgör hur hårt man ska gå fram när man har att göra med psykiskt instabila människor. Samma sak när man när avgör om man ska ta till de kraftigaste hjälpmedlen, spännbälte och stark medicinering. Självklart ska den psykiatriska vården ta hand om människor som mår dåligt, i vissa fall även göra det med tvångsmedel. Men tvång ska vara en sista utväg, när man prövat allt annat.
Ibland kanske det bästa vore att prata med vederbörande, och ge honom/henne en kram. Visst, jag inser det naiva detta, naturligtvis kan inte prat och kramar ensamt revolutionera psykvården. Men ändå…en liten kram, då och då…i vissa fall kanske det faktiskt är det bästa botemedlet mot psykisk ohälsa. Och en debatt om detta kanske Odells föreställning kan uppmana till!?
Dessutom visar filmen, som jag tidigare skrivit, hur vårdpersonal sjukförklarar en människa som med okonventionella metoder vill ifrågasätta dagens vård. Och detta görs dessutom per telefon, utan att läkaren träffat personen i fråga. Jag tycker det känns mycket obehagligt när en människa använder sitt mandat som läkare/psykiatriker för att sätta frågvisa personer på plats när vederbörande inte kan komma på något bra svar.
En annan sak som behöver belysas är hur polisen agerar. Och hur samarbetet mellan polis och vårdpersonal fungerar. T ex kom det fram under rättegången att det i inskrivningspappren stod att Odell stått på broräcket och hotat ta sitt liv, vilket inte alls var fallet. Jag har själv sett filmen och den visar att Odell håller sig på marken hela tiden. Frågan blir följaktligen om det var polisen som gav en felaktig uppgift till vårdpersonalen – eller var det någon av vårdpersonalen som kom med påståendet om att Odell klättrat upp på räcket? Hur det än ligger till så kan den felaktiga uppgiften ha varit det största incitamentet för att lägga Odell i bälte och medicinera henne så kraftigt att hon till slut tuppade av.
Bältesläggningen skedde också utan att reglerna följdes korrekt, enligt dessa ska TVÅ läkare ha gjort samma bedömning innan en bältesläggning får ske. Ett beslut kan tydligen tas i efterhand om nöden, så att säga, kräver snabba tvångsåtgärder, men hur svårt hade det varit att vänta i fallet Odell?
Visst måste väl allt detta vara omständigheter som förtjänar att diskuteras! Och har inte Anna Odell i så fall gjort ett bra jobb som dragit fram detta i ljuset, ett bra journalistiskt jobb?
Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 28 aug 2009, 13:59 #
Assi Molin du vet tydligen ingenting om psykisk sjukdom. När en människa har gått så långt att hon är beredd att ta sitt liv så hjälper det inte med en kram. Då har den människan passerat massor med spärrar i sitt inre.
Kramar är för barn som har slagit sig. Inte för vuxna som tänker begå självmord. Det är att vifta bort något mycket allvarligt som har inträffat för den människan och att inte ta det på allvar. Vad ska man säga till den personen? Såja det är inte så farligt nu kramas vi och så är det bra sedan?
Nej Anna Odell har inte gjort ett journalistiskt jobb. Det var inte ens hennes mening. Hon har gjort en självcentrerad egotrippad utlevelsehappening av den sort som gjordes massor av på 60-talet. Men det tog ingen på särskilt stort allvar då och särskilt inte som journalistik. Det var en knorr i grisens svans, men inte mer.
Jag blir alldeles förfärad över den sammanblandning som tydligen har uppkommit, därför att det anses tjusigt att vara journalist i dag. Och kändis. Så alla vill vara det.
Gitta Magnell | 28 aug 2009, 18:03 #
Vad jag reagerar mest mot är att Odells tilltag presenteras som ett KONSTVERK. jag har varit på Kalmar konstmuseum och sett videoinspelningen av hennes fejkade psykpatient. Hon sprang barfota och helt rastlöst fram och tillbaka på en bro och gjorde flera försöka att kliva upp på räcket för att hoppa. Privatpersoner reagerade helt riktigt när de ringde polis. Och Odell gjorde våldsamt motstånd när de försökte leda in henne i bilen.
Hur skulle de gjort – kramat henne?
En gammal konstnär i Kalmar som jag kände på 60-talet brukade säga att framtidens konst kommer att bli en tom vit duk.
Det är så jag uppfattar Odells konstverk: tomt och innehållslöst. Men Anna Odell blev kändis och psykvården lär knappast få mera resurser på grund av hennes konstverk.
MVH Gitta Magnell
Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 29 aug 2009, 08:57 #
Assi: Du skriver att “vårdpersonal sjukförklarar en människa som med okonventionella metoder vill ifrågasätta dagens vård”
Denna människa uppförde sig som en sjuk därför att hon hade varit det så hon visste hur hon skulle spela… ska vårdpersonalen varje gång de får in en till synes självmordsbenägen människa som gör motstånd och verkar helt borta, ska de då enligt dig börja undersöka om hon möjligen inte spelar bara? Säga åt patienten att “du spelar säkert bara du är nog frisk”. Vore inte det hänsynslöst? Att ifrågasätta patientens behov av vård?Vore det adekvat i en situation där en människa är beredd att ta sitt liv?
Eller ska de ge henne kramar och se om hon möjligen inte bara behöver detta? Är detta en rimlig vård?Det du säger är ett slags ofrivillig kullerbytta, ett slags moment 22, som innebär att det egentligen inte finns psykiskt sjuka människor. De behöver bara lite kramar.
Detta i sin tur visar att du inte har en aning om vad det innebär att vara psykisk sjuk. Det är inte något som uppkommer över en natt, utan den människa som råkar ut för det har gått länge på den vägen.Och ifall det nu hade rört sig om en riktig självmordskandidat hade det spelat någon roll om hon hade stått på räcket eller inte? Detta är en byråkratisk vändning på historien, som inte är särskilt relevant.
Alltså syftet med medicineringen är att patienten ska “tuppa av” som du säger, det vill säga få sova. Och slippa ifrån den verklighet, som patienten inte längre klarar av.
Nej, detta är inte ett journalistiskt jobb och var heller inte avsett som något sådant, utan som ett slags egotrippat, självförhärligande utspel från Anna Odells sida. Ett “konstverk”.
Hon försökte ju komma underfund med om hon kunde göra detta utan att råka ut för några rättsliga konsekvenser.
Och vore det inte märkligt om man går och utbildar sig till konstnär och sedan helt plötsligt upptäcks det att denna människa egentligen är en journalist. Varför finns det då överhuvudtaget en utbildning till yrket journalist. Det verkar ju vara en medfödd begåvning, som inte behöver utbildning?
Och varför kan du inte ha en åsikt om “konstverket”? Är detta så svårt att begripa sig på att inte en vanlig människa kan ha en åsikt? Är det ett särskilt yrke, där produkterna inte begrips av vanligt folk utan som man behöver en lång utbildning för att överhuvudtaget fatta något av?
Eller befinner sig konstverk i en särskild upphöjd klass dit journalistiska produkter aldrig kan nå? För journalist kan vem som helst plötsligt bli? Utan att ens ha menat det?
Assi Molin | 1 sep 2009, 15:57 #
REPLIK på Ann Helena Rudbergs inlägg:
När jag skrev att “vårdpersonal sjukförklarar en människa som med okonventionella metoder vill ifrågasätta dagens vård” så menar jag det bemötande Anna Odell fick när hon, inför iscensättandet, per telefon kontaktade personer inom psykiatrin för att fråga hur vården skulle ställa sig till det hon tänkte göra.
Och givetvis menar jag inte att kramar botar psykiska sjukdomar. Jag äter själv medicin för en psykisk sjukdom så jag vet bättre än så!
Jag har heller inga problem med att ha åsikter om konstverk – jag har både studerat konstvetenskap och själv arbetat som konstnär – men jag tycker inte att det är relevant eftersom jag här diskuterar verket som journalistisk produkt.
Lasse Franck | 4 sep 2009, 14:56 #
Jag tycker att Odell gjort någonting intressant med sin provokation. Alla som någon gång gläntat på psykiatrins portar vet att de borde spärras upp på vid offentlig gavel.
Men samtidigt får ju finkonstnärerna ge sig någon gång. När Karin Willén, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation, ska kommentera domen säger hon:
“Den begränsar konstnärers och journalisters arbete, de måste tillåtas granska det samhälle vi lever i. Konstens uppgift ska inte få begränsas till att enbart vara positiv eller smyckande och skön”.
Inte nog med att deras avföring ska föreställa konst, till skillnad från mitt bruna bajs, bara för att de väljer att titulera sig konstnärer innan de skiter – de ska alltså också stå över lagen.
En av grundprinciperna för civil olydnad – i vars trakt både en konstattack som Odells och ett gränsöverskridande grävande reportage hamnar – är att man är beredd att ta sitt straff. Oavsett om man gillar lagen man brutit mot eller inte. Uppsåtet kan vara att förändra lagstiftningen – men man måste ändå acceptera den nuvarande tills vidare. Alternativet är fullständigt kaos och ett totalt individualiserat samhälle utan kollektivt ansvar.
lassefranck.blogspot…