Pnina Yavari Molin: Många faror med medborgarjournalistik
Alla som kan ta en bild eller skriva en text är inte journalister. Och utan journalister skapas heller ingen journalistik.Det är med oro som jag hör allt fler medieföretag proklamera sin kärlek till så kallad public journalism.
Alla som kan ta en bild eller skriva en text är inte journalister. Och utan journalister skapas heller ingen journalistik.Det är med oro som jag hör allt fler medieföretag proklamera sin kärlek till så kallad public journalism.
Tanken är att allt mer av innehållet i våra tidningar, webbsidor och andra mediekanaler ska produceras av läsarna själva. Och ingen har väl undgått att lägga märke till hur allt fler bilder från läsarna fyller spalterna.
Intresset från mediearbetsgivarna världen över är stort.
En google-sökning på ordet public journalism gav 57 200 000 träffar.
När idén presenteras på redaktionerna talas det om läsarmedverkan, att komma närmare användarna och knyta dem till tidningen/mediehuset.
Men det handlar självklart om helt andra saker: drömmen att kunna producera material utan att behöva anlita dyra och kritiska journalister lockar många utgivare.
Som journalist och facklig representant finns det många skäl att oroas över utvecklingen. Tanken att journalistjobb försvinner till förmån för gratismaterial är självklart mycket bekymmersam.
Men det finns också andra aspekter. Vad händer med trovärdigheten när journalistens professionella nyhetsvärdering och källkritik försvinner? Och vad händer med etiken?
Som medlem i Journalistförbundet har jag förbundit mig att följa en rad yrkesetiska regler. Det har inte allmänheten. Övertrampen i medierna ökar i takt med att bilder och texter, skapade utan hänsyn till våra regler, släpps in i spalterna. Självklart har utgivarna ett stort ansvar att se till att oetiska bilder och texter inte publiceras. Men det faktum att man uppmanar läsarna att ge sig ut och ta bilder och skriva texter innebär i sig att många uppfattas som representanter för medierna. Utan att de kan avkrävas ansvar för hur de beter sig.
Att bli bevakad av personer som inte vet hur man skyddar källor eller hanterar meddelarfrihet kan bli en mardröm för intervjuade.
För demokratin är det allvarligt om våra makthavare granskas av personer som varken vet hur man gräver fram uppgifter, kollar fakta eller har tid för research.
De stora företagen och makthavare blir proffsigare på att skydda sig medan de som ska bevaka blir mer amatörmässiga. När medieägarna rustar ner den professionella och granskande journalistiken kliar de makthavarna på ryggen.
Jag säger inte att all läsarmedverkan är av ondo. Jag säger bara: låt oss vara rädda om vår trovärdighet. Den är vår största tillgång.
ordförande, Göteborgs-Postens journalistklubb, ledamot i Journalistförbundets styrelse och Yrkesetiska nämnden
