”Jag vill inte bli tagen för galning”

14 februari, 2014

I höstas kröntes Lasse Granqvist med Lukas Bonniers Stora journalistpris. Referentvirtuosen har varit på banan sedan 1987, men är ännu inte mer än 46 år.

Att höra Lasse Granqvist referera Zlatans Ibrahimovic klackmål mot Italien i EM i fotboll 2004 är som att lyssna till Little Richard inspelning av Good Golly Miss Molly.

Samma explosiva musikalitet och totala hängivelse. Men som det så ofta är med lysande improvisatörer är det hårt arbete och noggranna förberedelser som gör att Granqvist – de euforiska ögonblickens mästerskildrare – vågar sig på sina språkliga saltomortaler.

– Jag försöker ha koll på alla fakta innan jag sätter mig vid mikrofonen: spelarnas namn, bakgrund, moderklubbar, anekdoter, motståndare.

Han har informationen på excelark. Arkiv om varje spelare.

– I referaten använder jag bara kanske 2 procent av det jag förberett. Men jag måste ändå ha materialet för att känna mig trygg när jag jobbar.

Många förknippar honom mest med de saligt lyckliga utbrotten och de snabba ordkaskaderna, men han vill snarast tona ned de inslagen.

– Man plockar ut 20-40 sekunder av ett referat på tre timmar. Jag vet inte om jag bara vill förknippas med det. Ibland är jag orolig att jag ska bli en parodi av mig själv. Det måste finnas ha plats för skrik av glädje, men jag vill inte bli tagen för galning, den som flippar ur.

Läs hela profilen i Journalisten nummer 2/2014.

Håkan Lindqvistxx@journalisten.se