Gå direkt till textinnehållet

”Det har blivit mer än ett kall”

I mer än två år har Joakim Medin rapporterat om och från krigets Syrien. Envetet, både före och efter att andra journalister varit på plats. Först i höst har kriget och dess konsekvenser seglat högst upp på agendan. – Det är fenomenalt bra att det är ett så stort fokus nu.

Den flyktingkris från ett Syrien i sönderfall som svensken blev liksom yrvaket medveten om i början av september, larmade både FN och Joakim Medin om redan sensommaren 2013. Joakim Medin var då nyutbildad journalist som åkt direkt ner till Libanon för att frilansa.
– Jag såg att det fanns ett behov, att rapporteringen om Syrien inte räckte till och att någon måste åka dit.
Han blev kvar i landet hela sommaren. I tidningar som ETC och Arbetaren rapporterade han om de miljoner syrier som flytt över gränsen och om hur internationella hjälporganisationer saknade medel för att ta hand om dem.
Sommaren därpå fanns han på plats i den kurdiska enklaven Rojava i norra Syrien dit tusentals yazidier flydde för att undkomma IS (terrororganisationen Islamiska staten). En månad senare var han tillbaka, och blev ”den siste journalisten i Kobane”, den kurdiska gränsstaden som omringats av IS-styrkor. Epitetet kom från brittiska BBC, ett i raden av internationella nyhetsmedier han medverkade i.
När vi ses i Uppsala – Joakim Medins bas och hemstad sedan studietiden – har det gått exakt ett år sedan den dramatiska belägringen av Kobane. Tre Syrienresor till har han hunnit med, varav en slutade med en välbesökt presskonferens på Arlanda flygplats. Cynikern kan tänka att den uppmärksamhet Joakim Medin hoppats få för sin journalistik, överträffades med råge när han själv blev rubrikstoff som Assadregimens fånge under en februarivecka.

(…)

Att bli frilans var inget andrahandsval. Joakim Medin ser det som ett stort privilegium att få dyka djupt i det han intresserar sig för – och bara det. Men förstås finns det baksidor med att vara ensamåkande krigskorrespondent; i sig ett fenomen som vuxit sedan Libyenkrigets start, påpekar han.
– Anställda journalister skickas bara på kortare och väl vaktade resor. Av nedskärningsskäl och av säkerhetsskäl. Att vara länge på platser läggs allt mer på frilansar. Nackdelen är att vi inte får samma uppbackning när det händer något. Vi har ingen infrastruktur att komma tillbaka till.

Du har sett väldigt mycket, förstår man när man läser dina texter. Hur har du hanterat det?

– Jag har inte gjort så mycket med det. Många gånger hör uppdragsgivarna inte alls av sig för att fråga hur man mår efter att jag skickat in artiklar och ibland gräsliga bilder. Då hamnar det på mig att söka professionell hjälp. Och det hinns inte alltid med. Man ska sköta bokföringen, sälja in nya texter… och jag känner dessutom ett ansvar. Folk vill att jag ska komma och föreläsa. Jag vill lägga krut på det i stället för att sitta och tycka synd om mig själv. När jag tycker mycket mer synd om andra människor.

Läs hela intervjun med Joakim Medin i Journalisten nr 12 2015. Teckna din prenumeration här.

Fler avsnitt