Kajsa Ekis Ekman: ”Cancelkulturen har blivit ett problem i Sverige”

Sveriges offentlighet tycks ha antagit undantagslagar där den normala yttrandefriheten inte längre gäller och det har skapat ett klimat där människor är rädda för att tänka. Kajsa Ekis Ekman låter uppgiven. Den där förbannade rädslan retar henne.

– Frågan är ju om det här landet vill ha intellektuella. Vi hyllar dem när de befinner sig i Kina eller Turkiet och kallar dem för dissidenter, men vi motarbetar dem här hemma och kallar dem kontroversiella.

Vi träffas på kafé Kaffein vid Högdalens t-banestation. Här brukade hon sitta och skriva sina opinionsartiklar och böcker, men de senaste åren har det blivit för stimmigt. Alla Högdalens gubbar verkar ha hittat hit. Kafépersonalen välkomnar henne tillbaka med en gratismuffin.

2010 förändrade Kajsa Ekis Ekman i princip på egen hand Sveriges inställning till surrogatmoderskap med debattboken Varat och varan. Politiker som krävt lagändringar svängde över en natt efter att hon med knivskarp argumentation avslöjat surrogatmoderskapets baksidor. Någon ny lag blev det aldrig.

– När boken kom ut var de flesta partier positiva till det. Debatten handlade om att alla ska få bli föräldrar; det var en rättighetsfråga. Ingen hade skrivit någonting om att det här också var en industri som gjorde barn till handelsvaror, som gjorde kvinnor till fabriker.

De senaste tio åren har Kajsa Ekis Ekman föreläst världen över om surrogatmoderskap och även deltagit i möten i Haag där man planerar ett internationellt regelverk kring industrin. Det är numera i huvudsak utanför Sverige hon tjänar sitt uppehälle. Hon har varit anlitad som expert och talat i parlamenten i Mexiko, Australien och Frankrike. Bara under våren har hon föreläst i Spanien, Kuba, Argentina och Kroatien. När Frankrike införde en sexköpslagstiftning 2016 hade Kajsa Ekis Ekman varit aktiv i lobbyarbetet och boken översattes till franska.

– Jag var där och pratade massor av gånger, bland annat på en konferens som symboliskt hölls på Moulin Rouge i Paris. Det fanns ett intresse i Frankrike för den svenska sexköpslagen.

2013 gav hon ut boken Skulden – Eurokrisen sedd från Aten, som fick många att omvärdera den förhärskande mediebilden av grekerna som lata skattesmitare. Kajsa Ekis Ekman utsågs till Årets svensk-grek.

– Jag har alltid vetat att jag skulle bli författare.

Så det är en dröm som gått i uppfyllelse? 
– Det var inte en dröm, jag visste att jag skulle bli det. När Olof Palme mördades var jag fem, då skrev jag en dikt till Lisbet, om hur fin och snäll Olof verkade vara och hur ledsen jag var över hans död. Hon svarade med ett brev, och på kuvertet var det ett frimärke med Olof Palme på. Jag tyckte det var för mycket för att ta in. Brevet var från Lisbet Palme, handlade om Palme, på kuvertet satt Palme.

– Sedan gjorde jag egna tidningar när jag var åtta, intervjuade alla på fritids om vilken tandkräm de tyckte bäst om och deras värsta mardrömmar och skickade tidningarna till adresser jag hittade på måfå i telefonkatalogen.

Feminismens mål är att män ska kunna gilla rosa och vara passiva utan att behöva lämna manligheten, säger Kajsa Ekis Ekman. Foto: Tor Johnsson

Som tonåring hade Kajsa Ekis Ekman genom punken kommit i kontakt med vänsterrörelsen och började skriva för den anarkistiska tidningen Brand. När hon var 22 rekryterades hon till DN På Stan och snart medverkade hon på kultursidorna i DN och sedermera Aftonbladet. När Dagens ETC kom ut med sitt första nummer 2014 kontrakterades hon som ledarskribent.

Ekmans senaste bok Om könets existens – tankar om den nya synen på kön (2021) fick ett betydligt stormigare mottagande än de tidigare, särskilt inom transrörelsen, där boken sågs som en backlash mot de framsteg rörelsen uppnått kring hur könsidentitet ska definieras. RFSL gav ut en debattbok med titeln 100 fel i Om könets existens.

– Det var många som avrådde mig från att skriva den boken, bland andra flera vänsterpartister som ville att jag skulle bli partiledare. ”Du förstör bara för dig själv”, sa de. ”Kan du inte skriva om klimatfrågan i stället?”

Varför skrev du den då?
– Jag hoppades faktiskt att någon annan skulle göra det, så att jag slapp. Jag väntade i fyra år. Men sedan kom jag fram till att om jag är strategisk, då är jag inte en verklig intellektuell. Ett parti kan välja bort frågor som är obekväma, men en intellektuell får inte det. Har man utarbetat en komplett analys och sedan inte publicerar den av rädsla, då är man inte rätt person för den här rollen. Vi ska inte gå i led.

Boken har rört upp starka känslor, kan du förstå det?
– Det här är en ideologisk fråga som handlar om definitioner, inte en fråga om vad människor känner. Min analys är att den omdefiniering av ”kön” som har ägt rum på nolltid får negativa konsekvenser för kvinnors rättigheter. Om man hävdar att en kvinna inte är den som föds som kvinna, vad är hon då? Svaret är numera att könet sitter i huvudet. Om man gillar rosa och är passiv, då är man en kvinna och om man då är född i en manskropp är det kroppen som ska förändras. Det menar jag är reaktionärt, inte progressivt. Feminismens mål är att män ska kunna gilla rosa och vara passiva utan att behöva lämna manligheten.

Hur har kritiken påverkat dig?
– Att jag ifrågasätter den nya definitionen har gjort att jag blivit av med vänner. Folk skriver namninsamlingar för att jag ska bli av med jobbet. När jag ska tala om utrikespolitik och Nato på ABF så hängs mötesdeltagare ut som transfober och deras arbetsgivare kontaktas. Organiserade grupper kontaktar föreläsningssalar och försöker få dem att avboka. Varje gång ber jag dem att berätta vad jag sagt som de inte håller med om. Låt oss diskutera! Men de här grupperna tycks inte vilja samtala.

Motsägelselust eller kanske snarare perspektivjakt har varit ett ledmotiv i Kajsa Ekis Ekmans produktion. Hennes debattinlägg där hon gav stöd för idén bakom pedofiljägarsajten Dumpen tidigare i maj låg helt i linje med hennes drivkraft att bryta ny mark i debatten. ”Har någon sagt det här? Nej, då måste jag.”

– När jag bestämmer mig för att skriva om ett ämne handlar det inte nödvändigtvis om att jag ”brinner” för ämnet, vilket annars är en vanlig föreställning. Snarare ser jag över den diskussion som varit, och om det är så att det håller på att bildas en hegemonisk uppfattning, då ser jag ett behov i sig av en problematisering.

– Jag har skrivit på samma sätt i tjugo år och det har uppskattats, men plötsligt är det som något hänt med vår offentlighet. Språket i medierna är inte längre neutralt. Förut sade man ”författaren x säger”, men nu är det ”den kontroversiella, omstridda, ifrågasatta författaren har kritiserats för…”. I stället för att redogöra för olika uppfattningar i en fråga, talar man på förhand om att det finns en god och ond här.

Har du försökt att skriva på något annat sätt?
– Hm. Jo, jag har försökt att vara rolig i texter några gånger, men det har alltid blivit fel. När jag drar skämt för folk jag känner garvar de, men när jag skriver samma skämt … ingen fattar. De tror att det är blodigt allvar.

2020 mottog Kajsa Ekis Ekman Sveriges mest omstridda kulturpris, Leninpriset, som entreprenören Lasse Diding delar ut till en författare eller konstnär som ”verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition”.

I motiveringen stod det att du är en ”hänsynslöst självständig socialist och feminist”. Är du hänsynslöst självständig?
– Ja.

På vilket sätt?
– Det är alltid farligt att tänka. Man måste öva upp förmågan att våga. Vi blir inte styckmördade på ett konsulat i Turkiet för våra åsikter, som Khashoggi. Däremot har cancelkulturen blivit ett problem i Sverige. Eller, det är mycket allvarligare än cancelkultur. Den redaktör som säger upp en journalist för att hon har en analys, han vill inte uppmuntra oss att tänka och att våga prova en tanke öppet. Han vill trampa ner våra tankars blommor och skapa en intellektuell öken.

Ett sätt att råda bot på detta vore att ta bort alla bylines så att folk kan läsa artiklarna utan förutfattade meningar om skribenterna, menar hon:

– Det kunde stå ”Artikelförfattare nummer 3” under. Vi skulle inte drabbas av konsekvenser eller fördomar, utan varje ny text skulle läsas förutsättningslöst.

Kajsa Ekis Ekman har en mobiltelefon, men den används bara i nödsituationer. Vid fint väder är det bakeliten på balkongen som gäller. Foto: Tor Johnsson

Det kan inte ha undgått någon att Kajsa Ekis Ekman har drabbats av cancelkulturen det senaste året. Det började med en ledartext i Dagens ETC där hon skrev om den ukrainska tidningen Kyiv Independents västliga finansiering samt om tidningens och dess försvarsreporter Illia Ponomarenkos kopplingar till Azovbataljonen, som grundats av nazister. Det blev kritikstorm. Men det var en Instagramdiskussion där Kajsa Ekis Ekman menade att det inte hade varit principiellt fel av Jimmie Åkesson att flera år före den ryska invasionen ha gett en intervju till Russia Today, som fick Dagens ETCs chefredaktör Andreas Gustavsson att avbryta samarbetet med henne, efter åtta år.

– Det tror jag inte på. Det är för dumt. Jag tror att det var kritiken efter artikeln om Kyiv Independent som gjorde honom rädd, säger Kajsa Ekis Ekman.

I juli fick hon jobbet som chefredaktör på SAC Syndikalisternas tidning Arbetaren, ”ett drömjobb”. Det slutade i katastrof. Personalen kom inte till jobbet och kritik riktades mot hur tillsättningen gått till.

– Jag bad folk att komma in till redaktionen så att vi kunde prata, men ingen kom. Jag är övertygad om att vi hade fått det att fungera om vi hade kunnat träffas och prata. Jag var överlycklig när jag fick det jobbet. Min dotter, hon är sex år, var så stolt: ”Mamma ska göra en egen tidning”. När jag fick sparken sa hon att hon ska bli frisör när hon blir stor, för frisörer får aldrig sparken. Även de som ger folk sparken behöver klippa sig.

Fakta

Kajsa ”Ekis” Ekman Makboul
Född: 1980, Stockholm
Bor: Lägenhet i Högdalen, södra Stockholm
Familj: En sexårig dotter och 16-årig son.
Karriär: Studier i bland annat litteraturvetenskap, medarbetare på Brand, DN På Stan, DN Kultur, Aftonbladet Kultur, ledarskribent på Dagens ETC 2014-2022, internationell föreläsare om bland annat surrogatmoderskap. Deltog i Ship to Gaza 2015. Startade Arbetarbloggen 2022.
Bibliografi: Varat och varan – prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010). Skulden – Eurokrisen sedd från Aten (2013). Om könets existens – tankar om den nya synen på kön (2021).
Priser: Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset (2010), Årets svensk-grek (2015), Sara Lidman-priset (2016), Leninpriset (2020).
Aktuell: Planerar nytt tidningsprojekt.

 

Fotnot: Läs om tvisten med Arbetaren här.