Gå direkt till textinnehållet

Replik: Journalisters rädsla att kallas ”alarmister” får förödande konsekvenser för klimatbevakningen

DEBATT Både forskare och journalister är livrädda för att bli kallade alarmister och tonar i stället ned sina beskrivningar, skriver Anna Maris, Hållbarhetsrådgivare och kursledare på Medieinstitutet Fojo i en replik.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Linnéuniversitetet är en verksamhet som liksom övriga svenska universitet vilar på vetenskaplig grund. Som en del av detta ÄR Medieinstitutet Fojo ett utmärkt forum för journalister som är nyfikna på vad som händer med klimatet. Vi har arbetat med att fortbilda svenska journalister i över 50 år. Vår kurs ”Klimatet” som leds av Lars Broström från Vetenskapsradion på Sveriges Radio och min egen kurs ”Hållbar journalistik” där vi bland annat har starka inslag av konstruktiv journalistik (enligt metoderna utvecklade av Constructive Institute i Danmark) är bra exempel på detta.

När jag läste Bolling och Karlssons debattartikel i Journalisten kände jag mig manad att svara därför att jag kände igen deras retorik från research av utländska journalister som finansierats av fossilindustrin. Retoriken kring ”klimatalarmism”, ”klimatlobbyisterna i Bryssel” och ”miljörörelsens och politikens pakt” är bärande i denna argumentation och tangerar i vissa fall konspirationsteorier. Att referera till Al Gore och Greta Thunberg som fienden i detta sammanhang, vilket Bolling och Karlsson också gör i sitt svar till mig, är sprunget ur samma kaninhål.

Vem författarna själva får lön från har jag ingen aning om, men de har i alla fall uppenbarligen inspirerats av dessa argument.

Nyligen intervjuades 380 IPCC-forskare om hur de ser på sitt arbete och de talade om ett scenario som taget ur filmen ”Don’t look up”, om deras ”skräck, hopplöshet, frustration och depression” över hur IPCCs forskning tas emot av samhället. (The Guardian 8 maj 2024).

Enligt retorikern och forskaren Maria Wolrath-Söderberg på Södertörns högskola, är i själva verket mediernas klimatrapportering underdriven. Fenomenet kallas ”Erring on the side of least drama” (Brysse, et al 2012). Både forskare och journalister är livrädda för att bli kallade alarmister och tonar i stället ned sina beskrivningar. Klimatforskare uttrycker sedan en tid alltmer oro oss över hur lite plats klimatförändringarna får i medierna, hur väderhändelsers koppling till klimatet inte nämns och hur lite klimatfrågorna kopplas till vår livsmiljö och hälsa. Klimatkrisen har också politiserats och det har gjort en del journalister mer försiktiga i sin bevakning.

Om Bolling och Karlsson säger hon att om de nu har läst IPCC-rapporterna och tycker att det finns en annan bild än den som beskrivs i The Guardians artikel, ”har de gjort det tendentiöst, styckevis och med glasögon formade av önsketänkande. Samma förhållningssätt ungefär som de i artikeln kritiserar sina journalistkollegor för”.

Anna Maris, Hållbarhetsrådgivare och kursledare, Medieinstitutet Fojo (Linneuniversitetet)

Fler avsnitt
Fler videos