Vi frågade några erfarna journalister vad de tycker om TVs granskande samhällsmagasin.
-
Ami Lönnroth, reporter Svenska Dagbladet:
– Hur jag uppfattar ett reportage beror till stor del på vem som gjort det. Många av reportrarna i de här magasinen drivs av ett eget engagemang och socialt patos och det gör ofta programmen mer intressanta och spännande.
– Programformen ger också utrymme för sånt som inte nyhetsjournalistiken klarar av. Marianne Spanners program om fallet Elisabeth är ett bra exempel på det. Sen finns det mindre goda sidor också, men det beror mest på att jag hänger upp mig på vissa reportrar.
Erik Fichtelius, reporter Aktuellt:
– TV-magasinen är ett bra komplement till nyhetsjournalistiken. Genren behövs och Striptease research i t ex Osmo Vallo-fallet är imponerande. Jag satt själv med i juryn som belönade Janne Josefsson med Stora Journalistpriset för detta program.
– Men ibland får jag också känslan av att kartan kommer före verkligheten. Det finns drag av hårdvinkling i reportagen som jag inte gillar. Ett exempel som jag själv granskade och kritiserade under min tid som gästprofessor, är Reportrarnas program om riksdagens kompetens. Där gick man definitivt för långt.
Björn Elmbrant, reporter StudioEtt, gästprofessor JMK:
– Jag ser inte de här programmen särskilt ofta, men tycker generellt sett att de gör ett bra jobb. Striptease har t ex utvecklat researchmetoderna på ett utmärkt sätt.
– Däremot är det lätt att tesdrivandet leder till att man springer för långt i tangentens riktning. Reportrarna är nog det tydligaste exemplet på detta, utan att jag vill nämna något exempel.
