Var går gränsen?
Den utmärkta tidskriften Arenas chefredaktör Kristina Hultman har reagerat på min ledare i förra numret. Jag skriver där att Per Lindebergs omdebatterade bok om styckmordsmålet, självklart ska ges ut om det kan kasta nytt ljus på fallet. Kritik riktas mot Hultman som i en debattartikel ifrågasatt utgivningen, med hänsyn till de berörda (dock inte obducent och allmänläkare).
Den utmärkta tidskriften Arenas chefredaktör Kristina Hultman har reagerat på min ledare i förra numret. Jag skriver där att Per Lindebergs omdebatterade bok om styckmordsmålet, självklart ska ges ut om det kan kasta nytt ljus på fallet. Kritik riktas mot Hultman som i en debattartikel ifrågasatt utgivningen, med hänsyn till de berörda (dock inte obducent och allmänläkare).
I dagens Journalisten bemöter hon kritiken och utvecklar sina skäl. Förutom kritiken mot Lindebergs ofta detaljerade och mindre positiva beskrivningar av hur vissa personer agerade under processen, menar Hultman att författaren på ett närmast försåtligt sätt låter rena fakta blandas med ”intervjumaterial”. Det här gör att vi läsare ”omöjligt kan förhålla oss kritiskt till materialet”, såvida vi inte själva känner fallet mycket väl.
Javisst, Kristina Hultman, men härvidlag skiljer sig inte Per Lindebergs bok nämnvärt från annan journalistik. I alla fall inte till författarens nackdel. Att bearbeta ett så omfattande och komplext material, så att det blir gripbart också för en vidare krets, låter sig knappast göras på andra sätt.
”Hade boken kunnat skrivas utan detta
frossande i detaljer, och med minsta möjliga identifikationsmöjlighet?”
I det här fallet har författaren – så långt jag kan bedöma efter att ha läst halva boken – snarare varit extra noga med att verifiera sina påståenden, där det går. Att han sen märkbart drivs av sin egen tes, justitiemordet, blir för mig bara en krydda i sammanhanget. Och en signal att jag naturligtvis bör läsa boken med kritiska ögon. Precis som man alltid bör göra med journalistiskt drivande texter eller program.
Det intressanta i Kristina Hultmans artikel är för mig i stället frågan om var gränsen ska dras när det gäller identifiering av inblandade. Per Lindeberg namnger alla personer av betydelse, liksom flera av offren. Han går hårt åt såväl poliser som rättsläkare och vissa vittnen. En del personer – levande eller döda – får dessutom de mest intima och känsliga detaljer ur sina liv offentliggjorda.
Den skada dessa åsamkas är sannolikt gigantisk. Frågan är om boken inte lika väl hade kunnat skrivas utan detta frossande i detaljer, eller åtminstone med minsta möjliga identifikationsmöjlighet?
Jag skulle i varje fall vilja svara ja.
