USAs vassaste mediekritiker
”Bill O’Reilly på Fox har, inte oväntat, The Daily Show som ett av sina favorithatobjekt och har hävdat att det är en vänsterradikal show vars publik bara består av stenade slackers.”
Too close to call. Det var mantrat som upprepades intill utmattning i medierna på valdagen – och en bra bit in på onsdagen – i det amerikanska presidentvalet.
rad
Brända av misstagen år 2000, då vissa TV-stationer utropade Al Gore till segrare i Florida – och därmed i hela valet – vågade ingen av de stora TV-kanalerna säga någonting om någonting under större delen av valvakan. Inte ens Fox News vågade utropa delstater till Bush-erövrade förrän 99 procent – och i något fall mer än så – av rösterna var räknade.
rad
Hellre rätt än först, upprepade nyhetsankarna på CNN, CBS, NBC och de övriga nästan lika ofta som de sade ”too close to call”. Så sent som 4.30 på onsdagsmorgonen (amerikansk tid) löd rubrikvinjetten på CNNs sändningar ”When will we know?”, trots att det då onekligen föreföll rätt rimligt att påstå att Bush var vinnaren.
rad
Motmedlet i denna rapporteringslimbo blev att slå över till humorstationen Comedy Central och titta på det geniala satirprogrammet The Daily Show med Jon Stewart. Han inledde med att, med darr på rösten, förklara att detta ”var det jämnaste och mest spännande presidentvalet sedan… tja, förra gången om man ska vara petig”. Han introducerade sedan dansgruppen The Too Close To Call-Dancers och presenterade sidekicken Stephen Colbert i rollen som valanalytiker.
Colbert drev stenhårt med den nyvunna försiktigheten bland valbisittarna och konstaterade att han inte tänkte säga ett smack förrän varenda röst var räknad, omräknad och kontrollräknad för hand en tredje gång. ”Jag är här för att stanna, ni blir inte av med mig – och jag tänker inte säga något vettigt över huvud taget. No predictions for me this time!”, utropade Colbert och visade att han var försedd med både pyjamas och nödproviant, för att inte behöva ge upp sin post.
rad
Det är knappast första gången som The Daily Show varit det bästa stället att vända sig till, för att få de giftigaste kommentarerna om de amerikanska medierna. Under de fem år Jon Stewart lett programmet har han förvandlat det från en ståupp-show i mängden, till en bitsk, dagsaktuell mediesatir, som drar kläderna av den ena mediale kejsaren efter den andra.
rad
Bill O’Reilly på Fox har, inte oväntat, showen som ett av sina favorithatobjekt och har hävdat att det är en vänsterradikal show vars publik bara består av stenade slackers.
rad
Själv ser jag snarare Stewarts prydligt kostymklädde nyhetsankare, med en uppsyn som en sorgsen hund men med en sylvass skärpa i ironierna, som en skickligare och viktigare mediekritiker än Michael Moore. Och valvaksprogrammet är en klassiker, både inom humorgenren och i kategorin för mediekritik.
mj@journalisten.se
P.S. Det är inte bara svenska journalister som haft det besvärligt med opartiskheten kring det amerikanska presidentvalet. New York Times-kolumnisten Thomas L Friedman löste det hela elegant när han den 31 oktober inledde sin krönika med att konstatera att han som kolumnist inte fick ta parti för någon av presidentkandidaterna. Sedan gjorde han det ändå, genom att på punkt för punkt ange vilken av kandidaterna han stödde – men utan att nämna namn. Krönikan avslutades ”Ni vet själva vem det är”. Så kan man också lösa saken.
