Upphovsmännen bakom dokumentären om Guantánamo: Medierna en del av spelet

– Medierna lät sig regisseras av makten och det ser jag som ett tecken på journalistikens kris, säger Erik Gandini om rapporteringen från Guantánamo.
Han och Tarik Salehs dokumentär Gitmo visas på filmfestivalen i Göteborg i helgen.

Mediernas och journalistikens kris vilar som en dov underton i den dokumentär om Guantánamo-lägret som redan före premiären blivit omskriven i internationell press.

Vilken roll spelar medierna i er dokumentärfilm?

– I våra dokumentärer börjar vi nästan alltid i den änden. Gitmo handlar mycket om vilken roll medierna spelar, säger Tarik Saleh.

Han menar att medievärlden alltmer har kommit att utvecklas till ett slags skådespel, och ger exempel på att frågan om tortyr på Guantánamo blev en världsnyhet först efter en Amnesty-rapport:

– Uppgifterna hade varit kända länge, men blev en stor nyhet först när rapporten släppts och blivit ett slags event. Medierna sitter och väntar på att bli serverade events.

Saleh och Gandini fascinerades av att Guantánamo blivit en slags ”media spot”, där USA ytterst medvetet arbetar med regin. De följde hur journalister lät sig vallas runt basen, utan tillträde till fångarna.

I stället fick de se soldater som tränade krig, vilket gav tacksamma bildmotiv, tog del av soldaternas fritidsfaciliteter, intervjuade en general som levererade repliker och småpratade med soldater.

För att ge äkthet tilläts journalisterna besöka en tom cell på ett avspärrat område och känna på britsen.

– Journalisterna får ställa kritiska frågor men blir en del av spelet, det är som att se en dansföreställning, säger Tarik Saleh.

Är inte ni en del av spelet då?

– Jo, absolut. Det är svårt att bryta igenom det. Vi själva har ett känslomässigt tilltal i dokumentären och att bygga på känslor kan ju även Fox News sägas göra. Men vi ser oss heller inte som journalister, vi ger en verklighetsbild byggd på känsla, för ibland kan ett helt faktabaserat berättande ställa sig i vägen för förståelse för vad som egentligen händer, säger Erik Gandini.

En central del av dokumentärens uppgörelse med de etablerade medie­bilderna är presskonferensen med Medhi Ghezali i Örebro efter att han släppts från Guantánamo.

– Det var en svart dag för svensk journalistik och en fullständig triumf för Pentagons propaganda. Ghezali, som fängslats och suttit flera år i fängelse utan rättegång, förhördes av de svenska medierna som ifrågasatte hans oskuld. Han blev ifrågasatt för att ha suttit på Guantánamo, i stället för de som fängslat honom utan rättegång. Det var beklämmande, säger Tarik Saleh.

Rumsfeld och Bush var ju inte i Örebro. Jag skulle kanske frågat om hans skuld i ett sådant läge. Man kan väl inte göra ett inkännande, personligt reportage från en presskonferens?

– Det stora felet var kanske att man lät en traumatiserad människa framträda på en presskonferens i ett sådant läge, det blev absurt, säger Erik Gandini. Mediernas problem är att de lydigt följer sin tillverkningsprocess. I stället för att vara ett fönster mot verkligheten skapar de distans mellan människorna och verkligheten.

Vad ska enskilda journalister göra åt det då?

– De måste hela tiden låta sig uppfyllas av en extrem skepsis mot makten, varje tecken på gott dagligt samarbete med makten är mycket oroande. Och varje journalist måste försöka skapa sammanhang. Alla kan förstås inte vara en Ryzard Kapuscinski, men alla borde försöka, säger Tarik Saleh.

Vi har talat lite om behovet av nyhets­krokar och dramaturgin som säger att saker inte är viktiga förrän något konkret och nytt inträffar. Har ni funderat mer på det?

– Ja, och jag tror att det handlar om självförtroende. De riktigt bra journalisterna är de som bestämmer sig för att göra något till en nyhet för att det är viktigt. Du som enskild journalist måste ta ansvar för att driva en fråga till en nyhet, att ta dig ur ängsligheten, framhåller Tarik Saleh.

– Kanske är det så att i varje epok måste journalisterna återuppfinna sig själva och sin roll, säger Erik Gandini.

Paul Frigyes

Fotnot: Gitmo visas på Göteborgs Filmfestival i helgen. Den 10 februari har den biopremiär.