Trustor och sanningen

Veckans mest omtalade journalist var för en gångs skull inte Filip Hammar eller Fredrik Wikingsson, utan Trustor-avslöjaren Gunnar Lindstedt. Sedan den friande domen mot Trustor-männen Thomas Jisander och Peter Mattsson föll i torsdags har en enorm uppmärksamhet riktats mot Lindstedt, som efter åratal av hyllningar nu plötsligt är den som är anklagad.

bryt

Han utpekas som huvudskyldig i den ”massmediala kölhalningen” av de nu friade männen. Mattssons advokat Per E Samuelsson kallade honom för en ”urusel journalist” och hävdade att om inte Lindstedt ”sprungit på nyheten om Trustor” och ”drivit mediekampanjen” hade det inte blivit något åtal över huvud taget. Och Jisanders advokat Leif Silbersky, som redan i sin slutplädering anklagade den samlade journalistkåren för att försöka ”korsfästa” de anklagade, var så arg att han knappt kunde sitta still i TV-sofforna. Hudflängningen av Lindstedt har varit total – och även om han själv fått bemöta kritiken har förvånansvärt få andra kommit till hans försvar. Eller till journalistikens försvar, vilket det ju egentligen handlar om.

bryt

”Som journalist söker jag sanningen”, konstaterade Lindstedt i Aktuellt. ”Media har sin roll, juridiken sin.”

Den gränsdragningen är, förvisso, inte oproblematisk. Hur snett mediers spekulation i skuldfrågan kan slå såg vi nyligen i den massmediala skildringen av mamman som åtalades för dråpförsök på sin 3-årige son. Till och med efter att det föreföll klart att mamman skulle frias fortsatte vissa tidningar med ett slags kampanjjournalistik, mer baserad på deras egen övertygelse om vad som hänt än på en hållbar bevisning. Men man kan inte jämföra den sortens uppskruvade nyhetshets med det gedigna journalistiska arbete som präglat Lindstedts rapportering om Trustor. Att nu ge bilden av att allt detta inte var vatten värt är djupt orättvist. Att påstå att det till och med var olagligt, som Silbersky och Samuelsson antyder, ser jag enbart som uttryck för en segerrusig advokataffekt, som man inte bör ta på något som helst allvar.

bryt

För det första innebär ju inte bristen på bevisning i Trustor-målet automatiskt att det som skrevs av Lindstedt var brott mot tryckfrihetsförordningen – eller ens fel i sak. För det andra har de utpekade i Lindstedts – och andras – reportage haft gott om tid på sig att driva saken till prövning tidigare. Men det har de inte. Inte en enda artikel om Trustor har anmälts till Allmänhetens pressombudsman. Ingen stämning om förtal har lämnats in, trots fyra och ett halvt års betänketid. Och jag tror inte för en sekund att någon kommer att lämnas in nu heller.

Debatten om mediernas bevakning av rättsfall ska absolut föras vidare. Men det förhindrar inte att Gunnar Lindstedts avslöjande av Trustor-affären fortfarande är och bör vara ett föredöme för ekonomijournalistiken i Sverige. Det borde komma fler böcker som Svindlande affärer, inte färre. Och det är inte Leif Silbersky och Per E Samuelsson som ska recensera dem.

Martin Jönsson

bryt

P.S. Att Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson är noga med hur Schibsted-kollegan Aftonbladets satsningar och upplageutveckling redovisas i SvD är allmänt känt. Men koncernomsorgen fungerar även i andra riktningen. I veckan hade Aftonbladet en vänlig artikel under vinjetten ”Grattis”, där Lena K fick kommentera det faktum att Svenskan ”rekordökar upplagan i Stockholm”. Att upplagan minskar i övriga riket berördes bara marginellt och det faktum att Dagens Nyheter också ökade sin upplaga första kvartalet berördes inte alls…