Gå direkt till textinnehållet

Stressen blev för mycket: ÖP tvingades agera

Många journalister runt om i landet lider av ständig stress.På Östersunds-Posten beslöt man att göra något åt det.– Det blir alltför dyrt för företaget om inte medarbetarna mår bra, säger Östersunds-Postens VD Göran Henriksson.

Många journalister runt om i landet lider av ständig stress. På Östersunds-Posten beslöt man att göra något åt det.

– Det blir alltför dyrt för företaget om inte medarbetarna mår bra, säger Östersunds-Postens VD Göran Henriksson.

Nedskärningar och hårdare ekonomiskt tänkande har ökat pressen på redaktionerna. I Östersund, där ÖP och Länstidningen tampas i tuff konkurrens, är situationen kanske extra besvärlig.

Annons Annons

– Under åren har vi nästan stressat oss i döden, berättar Ingmar Reslegård, reporter och skyddsombud på ÖP.

Hösten 1998 fick alla anställda på ÖP en enkät om hur de hade det på jobbet. Ett 20-tal av de drygt 50 journalisterna svarade på enkäten och nästan samtliga uppgav att arbetsbelastningen var högre än de mäktade med. Flera av medarbetarna var på väg in i väggen.

– Man bara öste på, det satt i väggarna här på ÖP, säger Ingmar Reslegård. Hade jag fullt med jobb och nyhetschefen kom med ännu ett uppdrag sa jag ändå ja.

Liksom många andra brukade han jobba över ett par timmar två-tre kvällar i veckan, och hade hållit på så i många år.

VDn Göran Henriksson såg att det fanns skäl att skapa en bättre arbetsplats. Dels för att få medarbetarna att känna större välbefinnande, dels för att han tror att det i slutänden höjer kvaliteten på tidningen.

Ledningen för ÖP kallade in företaget HB Lust som fick i uppgift att förbättra arbetsmiljön. De anställda delades in i smågrupper och satte sig ner i tre halvdagar för att prata igenom sin situation. De fick även delta i föreläsningar och diskussioner om stresshantering, konfliktlösning och livsstilsfrågor. Här och var på ÖP fanns pyrande konflikter som det var nödvändigt att lyfta upp till ytan.

Ett nätverk med läkare, psykolog, skyddsingenjör och sjukgymnast kopplades in i projektet. För varje medarbetare togs det fram en stressprofil och man kollade blodtryck, blodvärden etc. Alla fick formulera konkreta mål för hur deras situation skulle se ut om tre månader, sex månader etc. Det kunde handla om att sätta gränser för antal artiklar per dag, att genomgå vidareutbildning, att gå ner i vikt, att sluta röka och mycket annat.

Några i personalen var så nedslitna att de gick ner till deltid medan ett fåtal slutade på tidningen. På redaktionen har sex personer varit sjukskrivna men genomgått ett rehabiliteringsprogram och sedan återgått till att arbeta på ÖP. Cheferna har haft en central roll i projektet.

– Ledningsstrukturen var som ett trassligt spindelnät, beskriver Wivi-Ann Mårs, sjuksköterska på HB Lust. Det var otydliga mål och oklart vem som hade ansvar. Sånt bidrar också till stress och otrygghet på arbetsplatsen.

Flera typer av åtgärder genomfördes på arbetsplatsen.

– Kaffemuggen vid skrivbordet ersattes av fikapauser då man satte sig ner och pratade.

– Det klarlades vilken chef som har ansvar för vad.

– Journalisterna började arbeta mer i grupper så att inte ansvaret för ett visst bevakningsområde skulle vila för tungt på någon enskild.

– Informationen till personalen förbättrades.

– En viktig sak är att cheferna tränats att lyssna för att ta till sig hur de anställda upplever sin situation, säger Kristina Andersson, sjuksköterska vid HB Lust.

Svårigheten med sådana här satsningar brukar vara att de dåliga vanorna har en tendens att komma tillbaka. Kristina Andersson är väl medveten om problemet.

– Vi besöker ÖP varje vecka och går runt för att höra hur folk mår, berättar hon. Vårt nästa steg är uppföljningsträffar.

Enligt Ingmar Reslegård är åsikterna om projektet bland journalisterna på ÖP högst varierande.

– Men sammantaget tror jag man kan konstatera att vi mår bättre. Istället för att bara oplanerat ösa på med artiklar har det blivit mer genomtänkta satsningar. Vi har fått in tid för eftertanke och har man en dålig dag finns det förståelse för det.

Gör inte det här att det blir färre artiklar i tidningen?

– I och med att planeringen förbättrats har det inte blivit så.

Reportern Maria Lindholm tycker att det på flera sätt har blivit ett öppnare arbetsklimat men menar att det är svårt att säga om det beror på HB Lust eller något annat.

Och apropå gamla vanor så tillägger hon att redaktionen inte längre fikar tillsammans utan har fallit tillbaka till kaffemuggen på skrivbordet. Torgny Jonsson, även han reporter, säger att utfallet av projektet varierar mycket för varje individ.

– Själv har jag haft en platspåse med träningsgrejor stående vid mitt skrivbord i ett år som jag inte rört. Det mest positiva som hänt är nog att folk har börjat prata mer om hur de mår.

Ingmar Reslegård tror att stress är lite av en yrkessjukdom.

– Journalister är snabba på att slå ner när arbetsmiljön hos andra fungerar dåligt. Men vi är inte lika bra på att se efter hur vi själva har det.

sw@sjf.se

Tommy jobbade nästan ihjäl sig

Från båren på väg in i ambulansen gav Tommy Johansson de sista anvisningarna för hur artikeln skulle redigeras. Tommy klappade ihop av stress på jobbet. Genom projektet på Östersunds-Posten fick han hjälp att återvända till arbetslivet.

Efter åtta år som reporter på ÖP hade Tommy Johansson för första gången fått ägna sig riktigt länge åt en större reportageserie. Det var en typ av satsningar det annars inte funnits tid till.

– Den tuffa konkurrensen med Länstidningen hade drivit upp tempot på ÖP. Gick man runt på redaktionen vid åttatiden på kvällen satt ofta folk från dagskiftet kvar och jobbade, berättar Tommy.

Det var en novemberkväll för två år sedan som hans kropp definitivt sade ifrån. Tommy skulle göra några ändringar i näst sista delen av den långa reportageserien. Han hade drivit sig hårt och var nu fruktansvärt stressad.

Tidigare under dagen hade han känt hur fingrar och läppar domnat bort. Han hade ringt en läkare utan att få svar varefter han slagit det hela ur hågen och febrilt fortsatt att arbeta.

Tommy kom på att han glömt bort att äta och tog på sig rocken för att ta en matpaus.

– Plötsligt var det som blixten slog ner i hjärnan och svetten bara forsade. Jag var tvungen att sätta mig och ropa på hjälp. Nattchefen ringde på ambulans. När jag låg på båren sa jag till arbetskamraterna: ”Jag kommer tillbaka senare ikväll och jobbar klart”. ”Det kan du nog glömma”, sa ambulanskillen.

Tommy Johansson trodde att han fått en hjärtinfarkt eller hjärnblödning men det visade sig vara en stressrelaterad kollaps.

Vid den här tiden hade HB Lust precis dragit igång sitt projekt på ÖP för att förbättra arbetsmiljön och Tommy slussades till sjuksköterskan Wivi-Ann Mårs för att få hjälp med rehabiliteringen.

– Han uppvisade alla symtom på en klassisk utbränning, säger Wivi-Ann Mårs. Trots att han åt medicin mot högt blodtryck låg det ändå för högt. I början när vi träffades var han splittrad och hade svårt att sitta still. Min första uppgift blev att få honom att lägga i bromsen och börja reflektera.

Tommy blev sjukskriven i över ett halvår. Inledningsvis träffade han Wivi-Ann Mårs varje vecka för att reda ut sin situation. Han började motionera och sköta kosten. ÖP var med och betalade några veckors vistelse på ett hälsohem där han fick lära sig avslappning och att förebygga stress.

Under en längre tid hade Tommy känt olust inför tidspressen och den ständiga nyhetsjakten. Efter kollapsen räckte det med att han tittade på ett exemplar av ÖP för att blodtrycket mätbart skulle rusa i höjden.

– Ju längre tid som gick desto mer omöjligt kändes det att återvända till ÖP. Jag var klar med det där.

En gammal frilansdröm blommade upp och efter mycket vånda sade han upp sig och startade eget. Sju månader efter kollapsen var han igång med sin frilansbyrå och där arbetar han än idag.

Tommy sitter i sin trivsamma frilanslokal på Storgatan Östersund och berättar om sin väg tillbaka. På golvet ligger en mjuk matta och i ena hörnet står en soffa där han ibland tar sig en tupplur om eftermiddagarna.

Trots att dyrbar arbetstid rinner bort kan han vika ett par timmar åt att i lugn och ro berätta om den tid som varit. Känner han sig stressad så döljer han det väl.

Tommy säger att den process han gått igenom trots allt är bland det mest positiva han upplevt. Han är tacksam att ha haft Wivi-Ann som lots, utan samtalen med henne hade han troligen återvänt till ÖP.

– Jag mår bättre även om det inte är några underverk som inträffat. I grunden är jag fortfarande samma människa och jag märker att jag ibland kan falla in i mitt gamla beteende.

I våras hade han tagit på sig för mycket jobb, då kom stresskänslorna tillbaka.

– Men den gången bröt jag i tid och gick ut och promenerade en stund. Sen lejde jag bort en del av jobbet till en kollega.

Fler avsnitt
Fler videos