Sökes: fler mediesjälvkritiker
Var och en ska stå för sin journalistik och sina etiska bedömningar, men det är också nödvändigt med en bred debatt om det som alla journalister har gemensamt. I den debatten är det för tyst i dag. Framför allt från de ledande publicisterna och mediecheferna.
Moralpanik. Så sammanfattar Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin den etiska debatt som följt på rapporteringen om mordet på Anna Lindh.
I ett reportage om mordbevakningen i förra veckans Resumé tar han till storsläggan mot den kritik som förekommit: ”Det är självklart att media granskar varandra, men med vilken utgångspunkt? Utifrån någon slags fy och usch och det kan ni inte publicera?” Dagens Nyheters chefredaktör Jan Wifstrand är lika kallsinnig han, inför kritikstormen ”Många som idkar mediekritik i dag vågar eller kan inte driva kritiken på det sätt som krävs. Många mediekritiska organ arbetar med journalister som knappt är praktikanter och det fungerar inte”, säger han i Resumé-artikeln.
Ord och inga visor, med ett tydligt budskap: ge fan i vad vi skriver, det har ni inte med att göra.
bryt
På ett sätt har de naturligtvis rätt. Vad man publicerar och hur man gör det är frågor som ingen annan än den egna redaktionen och den ansvarige utgivaren kan besluta om. Att medierna markerar sin självständighet gentemot politiker och lobbyister som på olika sätt vill tukta pressfriheten är oerhört viktigt. Wifstrands utfall mot mediekritiker har också en poäng: påfallande ofta drivs det som slarvigt kallas för mediekritik av politiska intressen snarare än av omsorg om journalistiken. Ett gemensamt drag för många mediekritiker är att de tycker oerhört illa om journalister och ”mainstream-medier”, vilket knappast utgör den bästa grogrunden för en konstruktiv diskussion.
Men just därför är det också bekymmersamt att de ledande mediecheferna så tydligt vänder taggarna utåt mot all form av kritik mot dess agerande. De får gärna avfärda stora delar av kritiken mot medierna som okunnig och oseriös, men de kan inte på fullaste allvar hävda att det inte finns problem att diskutera. Och i den debatten måste även de delta. I synnerhet om de tycker att debatten präglas av okunskap och bristande verklighetsförankring. Om de tycker att mediekritiken suger borde de aktivt vara med och driva fram en mer offensiv mediesjälvkritik, som alternativ.
bryt
Jan Wifstrand talar om att driva kritiken på det sätt som krävs. Många mediechefer tycks mena att det sättet helt och hållet är en intern diskussion, på respektive redaktion, med utarbetande av etiska exempelsamlingar och policies för frågor om namnpublicering och annat.
Det är bra, men inte tillräckligt. Om debatten om mediernas etik ska bli seriös och konstruktiv måste den också föras externt, med aktivt deltagande av dem som har störst anledning att visa omsorg om journalistikens utveckling. Och då måste landets ledande publicistiska chefer bli mycket mer offensiva och proaktiva : istället för att bara bemöta kritik och vara på defensiven borde de ta initiativet i den etiska debatten, när vi nu befinner oss i en situation där allmänhetens förtroende för medierna stadigt sjunker och där det för första gången på länge på allvar börjar diskuteras en översyn av det pressetiska regelverket och mediernas spelregler.
bryt
Var och en ska stå för sin journalistik och sina etiska bedömningar, men det är också nödvändigt med en bred debatt om det som alla journalister har gemensamt. I den debatten är det för tyst i dag. Framför allt från de ledande publicisterna och mediecheferna.
Forumen finns, exempelvis på debattsidor i Journalisten och Pressens Tidning och på Publicistklubben. Men viljan att inleda en konstruktiv debatt verkar saknas.
Istället håller sig cheferna på sina redaktioner. Och konstaterar att kritikerna är dumma och inte begriper sig på riktig journalistik.
mj@journalisten.se
P.S. På måndag är det debatt på Publicistklubben i Stockholm på temat ”Så bantar du dig till framgång”. Men ämnet rymmer inte det du tror, utan handlar om den så kallade ”metrofieringen av dagspressen”. Synd. En debatt på temat bantningsjournalistik hade varit bra mycket intressantare i en tid när var och varannan tidning strävar efter upplageökning meddelst läsarviktminskning, från Aftonbladets Viktklubben och Expressens Viktcoach till Sydsvenskans Kilojakten. När kommer debatten om det nya sidfläsket?
