Småländska stereotyper?
Reflexmässigt ringer till vi till Jönköpings-Posten och andra Herenco-tidningar när det gäller låga löner, men sällan när det gäller något annat.
Ni missar väl inte historien om cykeln? Frågan kommer från en tipsare i Småland som noterat att Journalisten i det här numret ska publicera ett reportage om Herenco-koncernen och familjen Hamrin.
Historien om cykeln lyder, i all korthet och utan några sanningsgarantier, så här: När Herenco-basen Stig Fredriksson, mediemogulen som mer än de flesta lever efter det gamla wallenbergska valspråket om att verka men inte synas, skulle fylla 60 år gick ett gäng tidningsdirektörer i koncernen ihop och lät köpa in en fin Skeppshults-cykel åt chefen. Cykeln levererades, med namnskylt och allt. Men plötsligt fick givarna kalla fötter: kanske den strikt kostnadsmedvetne koncernchefen skulle ta illa upp om han fick en så dyrbar present? De bestämde sig för att snabbt gömma undan hojen i källaren i ett av koncernens tidningshus innan Fredriksson fick syn på den. ”Och om ingen har rört rariteten så står den där än”, avslutar tipsaren sitt brev.
bryt
Stig Fredriksson är en mäktig person i det småländska och västgötska näringslivet – och i tidnings-Sverige. Koncernen som han leder kontrollerar tio tidningar, med snudd på monopol på de flesta utgivningsorter. Men om detta vill han inte tala med pressen – åtminstone inte med Journalisten.
Vid några få tillfällen genom åren har han gjort korta uttalanden. I Pär Janssons reportage om landets låglönetidningar i november i fjol (Journalisten 32/03) var han sensationellt vältalig (tre citat) och hävdade bland annat att det som hans personal inte hade i lönekuvertet hade de i form av ”en lite större grundtrygghet på arbetsplatserna”.
Men om koncernen, kostnadsjakten och familjen Hamrins visioner i ägandet vill varken han eller andra ägarrepresentanter prata, i Journalistens serie om landsortens mäktiga mediefamiljer (se sidan 12 i det här numret). Istället har han klargjort att han tycker att Journalistens granskning av Herenco är ”ohederlig” journalistik och att ”artikeln är skriven på förhand”.
Det är den definitivt inte. Reportern Thord Eriksson åkte till Jönköping med öppna ögon och många frågor och har gjort ett utmärkt jobb med att skildra helheten, precis som under hela artikelserien om tidningsfamiljernas affärer.
bryt
Ett av de svar han får, från journalistklubbens ledning på Jönköpings-Posten, får mig ändå att reflektera över hur lätt det är att fastna i stereotyper. Det är klubbordföranden Anette Vibeke som säger det: ”Visst, vi har branschens lägsta löner, men det betyder inte att det är ett helvete att gå hit”. Vice ordförande Rikard Flyckt fyller i: ”Jag har varit på flera arbetsplatser och det här är definitivt en av de bästa”.
Ett stänk vitt i det svarta. Och en tydlig – och säkert befogad – släng åt oss på Journalisten, som reflexmässigt ringer till JP och andra Herenco-tidningar när det gäller låga löner, men sällan när det gäller något annat. De citaten lär hänga med lika länge som historien om cykeln.
mj@journalisten.se
P.S. Överenskommelsen mellan Journalistförbundet och SRAO om vikarievillkoren hann knappt nå medlemmarna innan de första skrämskotten om nya uppsägningsvågor och en betydligt mer restriktiv inställning till tjänstledighet dånade in över redaktionerna och grumlade avtalsglädjen. Men, som en debattör på Journalistens webb uttryckte saken: Varför ska anständiga villkor för vikarierna behöva gå ut över de fast anställda?
