Rätten till det egna arbetet
”SvDs nya frilansavtal är ett svårslaget exempel på arrogans och aggressivitet när det gäller rätten till journalisternas arbete.”
Upphovsrätten blev den stora knäckfrågan i förra avtalsförhandlingen mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna – och ledde sånär på till en stor arbetsmarknadskonflikt, i december 2001. I oktober inleds avtalskonferenserna inför nästa förhandlingsrunda med TU – och det är knappast särskilt höga odds på gissningen att upphovsrättsfrågorna då står högt på agendan igen.
För att citera Per Ahlmark: ”Lycka till”. Det kommer att bli tufft.
När det gäller upphovsrätten har parterna inte närmat sig varandra en millimeter sedan avtalet slöts, snarare tvärtom. Bonniers koncernchef Bengt Braun hann inte ens tillträda som ordförande för TU innan han konstaterade att ”upphovsrätten kommer att komma upp på bordet igen” – och det är i dag uppenbart att förbundet och TU står mycket långt ifrån varandra när det gäller rätten till journalisternas arbete. Hela förra året präglades av tolkningstvister om vad avtalet egentligen innebar. Dessutom utmejslades en del tydliga trender i dagstidningsbranschen, som knappast gör det lättare att nå ett samförstånd.
En sådan är att tidningsägarna allt starkare signalerar att syndikering och samarbete är enda sättet att förbättra lönsamheten. Tidningskoncernerna vill i mycket högre grad än tidigare kunna samköra material i olika tidningar, för att få ner kostnaderna. Det faktum att allt fler dagstidningar nu går över till tabloidformat (nu sällar sig av allt att döma både Bohusläningen, Skånska Dagbladet och Sundsvalls Tidning till tabloidgänget) försvagar knappast den trenden, utan skapar snarare förutsättningar för en mer homogen och industrialiserad tidningsproduktion i hela landet, där såväl annonser som redaktionellt material snabbt ska kunna gå ut i bred skala.
En annan trend, om än något svagare, är den fortsatta utvecklingen mot att vara mediehus snarare än tidningsföretag. Många må ha bränt sig på webben, men satsningarna mot multikanalspublicering – via både egna och andras kanaler – lär ändå fortsätta. Vilket kan ge utrymme till många upphovsrättsliga övertramp. Ta bara Aftonbladets famösa Fame Factory-samarbete: där tyckte företaget att det var helt okej att journalisterna hoppade in och skrev rena reklamtexter åt en extern samarbetspartner, utan att det reglerats i ett särskilt avtal.
Att frågan måste lösas snabbt är uppenbart; annars blir det mer sådana vilda västern-dealar. Och som vanligt är det de mest utsatta grupperna som drabbas hårdast, som vikarier och frilansar. Journalisten avslöjar i det här numret hur Svenska Dagbladet – sargat av nederlag i rättsfall under fjolåret – tagit fram ett nytt avtal med sina frilansmedarbetare, där tidningen kräver ensamrätt (!) på de texter, bilder och illustrationer som köps in. Den som säljer ett material till SvD förlorar alltså all rätt att själv använda materialet, för att – till exempel – sälja vidare till andra eller ge ut det i bokform.
”Utan begränsningar” skriver SvD i avtalet om hur de vill kunna disponera frilansarnas material. Ett svårslaget exempel på arrogans och aggressivitet när det gäller rätten till journalisternas arbete.
P.S. Den gångna veckan var en vecka som hyllade rätten att ändra sig. Expressen bytte fot från den ena dagen till den andra angående Alf Svensson som potentiell Israel-ambassadör, Dagens Nyheter lyssnade på läsarstormarna och modifierade resultatbörsen på sportsidorna så att man inte längre behöver förstoringsglas för att läsa den. Och…nej, Sveriges Television ändrade sig inte, utan tycker fortfarande att det är en god idé att bryta nyhetsblocket i tvåan för ” yngre, formsäkrare och mer utmanande program”, som det prestigefyllda sportfrågeprogrammet Spurt med Miro Zalar, trots kritikernas lustmord och usla tittarsiffror (290 000 förra veckan). Ett glatt garv, någon?
