På hockey i Gävle: : Nya lagkamrater

Att bräcka konkurrenten har alltid varit en av de främsta drivkrafterna för sportjournalisterna på Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Men inte nu längre: nu ingår de i samma redaktion och levererar material till båda tidningarna. Journalisten åkte med till Gavlerinken och tog plats på pressläktaren.

Ett fuktigt novembermörker vilar tungt över Gästrikland, genom skogarna nosar sig strida strömmar av billyktor mot staden. Det är rekordpublik på Gavlerinken, nästan 6 000 åskådare ska se Brynäs möta Modo i en arena som badar i ljus och energi. På herrarnas halas fickpluntan fram medan cheerleaderflickor ute i strålkastarljuset viftar glittrande vippor till högtalarnas dånande ”chunka-chunk-chunk-EEE-chi-wawa”.

På pressläktaren sitter en handfull journalister – nästan alla känner varandra. Krönikören Bengt ”Pucken” Persson och reportern Christer Åberg anländer gemensamt och slår sig ner på en bänk strax före matchen. De nickar till några kolleger, noterar att förbundskaptenen Hardy Nilsson finns på pressläktaren, och beskådar luttrat sju flickor med facklor i händerna som exekverar en isdans runt ett stort kaffepaket från Gevalia.

För två månader sedan var de konkurrenter, Christer Åberg jobbade på Gefle Dagblad och Bengt ”Pucken” Persson på Arbetarbladet.

I dag har ortens bägge dagstidningar samma ägare och sedan den första november gemensam sportredaktion med namnet Gävle Nyhetsbyrå. De som tidigare blott nickade avmätt till varandra är i dag parhästar, sänder sina texter till bägge tidningar, håller på samma lag och följs åt till evenemangen.

– Visst kändes det lite konstigt först. Efter sexton år då man varit bittra konkurrenter, så sitter man plötsligt i samma redaktion. Men det har gått fortare än man kan tro att komma över den där känslan, säger Christer Åberg, som i dag ska skriva referatet från hockeymatchen.

– Jag tyckte att det svåra var att se sin egen text i Gefle Dagblad. Man har svurit över dem, fajtats med dem, vänt Gävle upp och ner för att vinna över dem, och så en dag ska man tycka åt dem, säger ”Pucken”.

På Arbetarbladet var han sportchef, men åren fram till sin pension ville ”Pucken” helst skriva krönikor. Gefle Dagblads sportchef Stig-Göran ”Stisse” Åberg fick bli chef för den nybildade Nyhetsbyrån.

När förslaget om en gemensam sportredaktion först väcktes förra hösten var bägge tidningarnas journalistklubbar emot det. ”Stisse” var en av de som häftigast motsatte sig idén och till och med krävde chefredaktören Robert Roséns avgång:

– I utgångsläget var jag helt emot förslaget. Det var en devalvering av sportjournalistiken och jag såg inte hur det skulle kunna komma i närheten av vår ambitionsnivå. Men i slutändan blev förslaget bättre än befarat, säger han i dag.

Pressad ekonomi

Framför allt Arbetarbladet, ortens andratidning, hade länge haft en pressad ekonomi. Att förena två separata tidningar under ett gemensamt ägarbolag gjorde det möjligt att behålla presstödet åt den ena och samtidigt genomföra rationaliseringsvinster. Så förslaget blev verklighet. Målet var tio miljoner i besparingar, medlet blev den gemensamma sportredaktionen som inrättades i Arbetarbladets lokaler på Ruddammsgatan, mitt emot konkurrentens officin. Efter att beslutet väl tagits fick man lära sig att tänka om:

– En sak känns faktiskt väldigt positiv, och det är att man tydligt satsar på sportbevakningen nu. Vi ska vara ute på evenemangen. Vi fick totalt åtta tjänster i redaktionen, två mer än tidigare. Det gör stor skillnad och efter att vi fått träffa tidningsformgivaren kände man sig peppad, och tänkte att visst för fan, nu satsar vi på det här, säger Christer Åberg.

I matchen mellan Modo och Brynäs inleder hemmalaget starkt. Första målet sitter efter fyra minuter, tre minuter senare sätter Peter ”Nyllet” Nylander ytterligare ett mål och tar samtidigt både målvakt och bur med in i sargen.

Det skrockas muntert på pressläktaren.

Men sen kommer Modo tillbaka. Under fem minuter trycker bortalaget raskt in tre mål och strax före pausvila lyckas Brynäs kvittera till 3-3. ”Pucken” och Christer Åberg går ner till pressrummet, inte helt missnöjda med spelet:

– Det var bra att Jonas Soling fick göra första målet. Det är hans första match efter knäskadan. Kan vara något att dra i krönikan om vi vinner, funderar ”Pucken” och läppjar kaffe i en frigolitmugg.

Vem kommer att ta hem det då?

– Kan inte se det än. Halvvägs in i perioden tappar dom sitt grundspel lite. Man får hoppas på förstafemman – dom säkra korten, Danielsson, Miettinen och Lind. Miettinen ser fin ut och förstafemman flyter bra, vassa åkningar i deras zon. Synd bara att Molin är borta, fortsätter han.

I pressrummet finns ytterligare en medarbetare från sportredaktionen, Daniel ”Sasse” Sandström, tidigare på Gefle Dagblad, säger att sportsamarbetet till en början kändes mycket ovant:

– Det tar tid att vänja sig vid sin byline i konkurrentbladet. Jag kan vara på bortamatcher och plötsligt undra vem det är som skriver för Arbetarbladet i dag? Och sen kommer man på: Jamen just det, det är ju jag! berättar han.

Arbetarbladet är en socialdemokratisk tidning, Gefle Dagblad en borgerlig. Skillnaden är tydligast på ledarsidan. Men även nyhetsarbetet kan spegla skilda värderingar. Gefle Dagblad har varit stadens stora tidning, mer seriös, sober och präktig.

Arbetarbladet var arbetargrabben, braskande, kvällspressaktig med ett mer direkt och folkligt tilltal. Mer grabbig säger någon – mer mänsklig menar en annan. Och på Arbetarbladet var lönespridningen mellan chefer och journalister mindre.

Försiktig tidning

Men på tidningarnas sportredaktioner var förhållandet annorlunda. Där var Arbetarbladet snarast den försiktiga tidningen, medan Gefle Dagblad slog på volley.

– Jag vet inte om man kan tala om kulturskillnader direkt, men visst, vi var tuffare. På Gefle Dagblad gick vi ut snabbare med nyheter som kanske inte alltid var helt klara, tillstår ”Sasse”.

– Jo, på Arbetarbladets sportredaktion innan sammanslagningen var det nog så att vi uppfattade oss som kanske lite mer seriösa, säger ”Pucken” diplomatiskt.

Varför tror ni att ledningarna valde att slå samman just sportredaktionerna?

– Ja, den frågan har vi ställt oss många gånger. Och vi har ställt den till de ansvariga också. De brukar säga att det var en enhet som var lätt att lyfta ut, säger ”Pucken”.

– Sen brukar de säga att vi ändå bevakade samma matcher. Men det argumentet köper jag fortfarande inte. Mångfald är viktigt i sportjournalistiken också, säger Christer Åberg.

Men Nyhetsbyrån har än så länge inte mött några starka reaktioner på sammanslagningen:

– Från spelare och klubbledare har jag fått en del negativa reaktioner. De tycker att det är lite trist. Men läsarna har mest reagerat över tabloidformatet, säger Christer Åberg.

– Jag är lite förvånad över att läsarreaktionerna varit så få. Egentligen har ju de varit de största förlorarna, säger ”Pucken”.

Samtidigt är bägge stolta över de sportsidor man nu presterar, ”Pucken” tycker till och med att det är de bästa sportsidor han någonsin varit med att göra:

– Bra bevakning, snärtiga texter, jo, kvaliteten är jag helt nöjd med, säger han.

Frågan om var lojaliteten finns mellan de fortfarande konkurrerande tidningarna är dock inte löst än. Om sporten får ett nyhetstips om en allmän nyhet. Vilken tidning ska man ge den till?

– Nu kommer vi in på en känslig fråga. Personligen skulle jag ge den till bägge tidningarna, säger ”Pucken”.

Christer Åberg har en annan lösning:

– Jag skulle gå till ”Stisse”. Han får ta det där beslutet. Nu sitter jag i Arbetarbladets lokaler och vi jobbar för bägge tidningarna. Jag skulle inte gå till mina gamla kolleger, och för övrigt får jag gradvis större distans till dem eftersom jag har bytt lokal.

”Puckens” band till sin gamla redaktion är starkare. Varje dag tar han en sväng genom Arbetarbladets redaktion.

– Jag tar alltid en vända om redaktionen, hämtar kaffe och snackar med Svempa och Lutti, den kontakten vill jag inte förlora.

Ett experiment

Det mesta är helt färskt på Nyhetsbyrån i Gävle. Kerstin Monk, ordförande i Gefle Dagblads journalistklubb, säger att hon fortfarande ser det som ett experiment. Sportmedarbetarna själva har börjat ana en något vänligare ton tidningarna emellan. Den naturliga, organiska antagonismen är borta.

Att den gemensamma sportredaktionen fått namnet Nyhetsbyrån – trots att den inte sysslar med vanliga nyheter, gör att några journalister anar en fortsättning och utvidgning av verksamheten även om samarbetet i dag bara gäller just sport och samarbete med bilageproduktion.

Det finns även annan oro. På det mindre och ekonomiskt svagare Arbetarbladet har man fått en släng av DDR-snuvan och talar om att det som skulle vara en sammanslagning i praktiken är att den egna tidningen håller på att slukas av Gefle Dagblad.

Speciellt besvärande kan det vara för fotografer som är anställda på ena tidningen, och ibland får arbeta åt den andra:

– Jag har gjort jobb som har hamnat i konkurrenttidningen och jag tycker inte om det. En självständig sportbyrå hade jag inte haft något emot. Men nu har man bara slagit upp ett hål i väggen utan att ge dem egna fotografer. Det blir en soppa av allting, säger Bernd Büttner, fotograf på Arbetarbladet.

I matchen mellan Modo och Brynäs lossnar det inte riktigt för hemmalaget. Efter full tid och en mållös sista period står det fyra lika, vilket leder till förlängning med sudden death. Fem sekunder innan förlängningen är slut gör en Modospelare mål.

Matchen är över.

Modos hejaklack, som trots numerärt underläge ändå hördes mest, närmar sig extas.

Efter matchen går ”Pucken” och Christer ner i omklädningsrummet. Stämningen är samlad, dämpad. ”Pucken” och Christer avhandlar matchen med var sin spelare i sport-presens, sportjournalistikens vana att referera tidigare händelser i nutid:

– Jag tycker i alla fall ni gör en bra match, det gör jag, säger ”Pucken”.

– Tycker du? Njae, jag vet inte om vi gör det, svarar lagkaptenen Tommy Sjödin.

– Jo, jag tycker ni gör det ändå. Bra tryck från nedsläpp, pigga åkningar men lite darrigt i egen zon. Det är tillfälligheter som gör det. Tycker du att laget är på väg ner i en svacka då?

– En svacka? Nä, det kan man inte säga, men vi gör ingen bra match, helt enkelt. Du ser det inte på samma sätt där uppe på läktaren. Borde komma ner till oss.

– Ja då kan jag coacha er också.

– Nä, det har du redan gjort i tidningen. Det funkade inte.

”Pucken” gör några anteckningar, nickar till några kända ansikten och tillsammans med Christer Åberg går de sen ut till den gemensamma bilen, förbi flockarna av Modofans som råmar av glädje i ljuset av bengaliska eldar och andra pyrotekniska färgkaskader.

– Bra match, men jag fattar det inte. Kuparinen borde tagit en utvisning. Pang på och så ska killen ligga där och flämta på isen. Det är ju hockey det handlar om. Jag tror att jag får vinkla på det, funderar ”Pucken”.

Paul Frigyes

pf@journalisten.se