Ola Wong: Lokalbefolkningen reduceras till statistik

Min vän Maria Henoch överlevde katastrofen med ett hårsmån. Tack och lov! Nu, måndagen den 3 januari, är hon tillbaka från Sri Lanka och hon är upprörd.

När hon följt västerländska medier veckan efter katastrofen har det verkat som om tsunamin mest drabbade turister i Thailand. “Hur fruktansvärt det än är för de överlevande turisterna kan de åtminstone åka hem och bli omhändertagna av kristeam. De jag lämnade på Sri Lanka har förlorat allt, ägodelar, inkomstmöjlighet och familj.

Maria Henoch berättar hur hon och vännen Raja flydde för sina liv från stranden vid Unawatuna upp på ett berg. De mötte andra chockade turister på vägen – och hotellpersonal som bar turisternas bagage. Hotellpersonalen hade förlorat sina hem och troligen familjemedlemmar. Ändå – som en ryggmärgsreaktion – fortsatte de att bära bagage. Tillsammans med en grupp utlänningarna fick de komma in i ett hus hos en familj som tog hand om dem.

“Lokalbefolkningen behandlade oss fortfarande som gäster. Mitt i all misär tog de ändå hand om turisterna och gav oss husrum och mat. Efter två dagar uppe i bergen lämnade Maria och de andra turisterna Unawatuna, många med fruktansvärda trauman av att ha förlorat anhöriga och kära. Kvar finns de som inte har någonstans att ta vägen, som måste stanna på en plats där dricksvattnet och maten håller på att ta slut.

Piryantha Boyteju har sökt tillflykt i ett lokalt tempel. Han jobbade som servitör vid en restaurang på Unawatuna. Vågen kom, tog hans fru, skadade hans barn och förstörde hans hem. Det finns ingen som orkar stödja och trösta honom. För alla i hans omgivning är i samma situation.

Munkarna har börjat slänga ut de nödlidande eftersom de börjat slåss om maten. Det rapporterar den australiensiska radiostationen ABC.

Jag, liksom många andra i utlandet, har följt den svenska rapporteringen via de stora tidningarnas hemsidor. Där har svenskar varit de som fått utrycka känslor av sorg och saknad. Det är på ett sätt självklart efter den största katastrofen i svensk modern historia. Tusentals svenskar har drabbats av bottenlös smärta och sorg, ilska mot myndigheter och oro, blandat med det vacklande hoppet att ens älskade, vän, barn, släkting, har överlevt.

Svenska journalister på plats har gjort ett fantastiskt bra arbete med att beskriva det! Men följden av att så stor del av fokus har lagts där är att den överväldigande majoriteten av offren – lokalbefolkningarna – har reducerats

till statistik. Jag läser dn.se den tredje januari. Sidtoppen har rubriken: Många saknade avförda – UD:s siffror ännu osäkra. Artiklarna därefter är i tur och ordning:

• De första omkomna snart till Sverige

• Fler ambulansplan till Arlanda

• Medresenärer hjälpte de ensamma barnen

• Ny styrka från Räddningsverket till Phuket

Först på sjätte plats, under en bild från Phuket, kommer artikeln om de platser som drabbats hårdast. Och det är en statistikuppräkning: “Minst 144.000 döda – lika många saknade.” DÖDSTALEN STEG DRASTISKT på måndagsmorgonen då det indonesiska hälsodepartementet höjde den officiella siffran för omkomna i den indonesiska provinsen Aceh på norra Sumatra med mer än 13.000.

Land – Döda : Indonesien: minst 94.000, Sri Lanka: minst 30.000, Indien: minst 15.000, Thailand: minst 5.000”

Det är i stort sett en ganska rättvis bild av hur den totala svenska medierapporteringen på nätet varit ända sedan det stod klar hur många svenskar som fanns bland de drabbade. Utländska medier har låtit offer som den thailändska fiskaren Surin Chootham berätta hur ‘farang’ utlänningarna har prioriterats i hjälparbetet. Surin Chootham säger till brittiska Guardian på söndagen att de thailändska myndigheterna ägnar sina resurser åt att leta efter kropparna av döda utlänningar istället för att hjälpa honom och andra thailändska nödställda. ¨

Surin Chootham kan inte längre stå på sina ben. Han har förlorat sin fru, sin syster, sitt hem och sin fiskebåt i vågen. Ingen har tagit hand om honom. Röjningsarbetet har inte ens börjat i hans förstörda hemby Ban Nam Khemhas, 30 kilometer norr om Khao Lak. Gud vet hur många av de över 5000 byborna som ligger kvar under bråten.

Under tiden sorteras liken efter hudfärg på Khao Lak. Västerlänningarna anses värda att identifiera i en process som kan ta månader. Trots oro att de kan sprida sjukdomar. Stora resurser läggs på att frakta in kylcontainrar för att bevara de vita liken. De bruna och gula bränns direkt utan identifiering. Vid en tidpunkt då världen skulle behöva stå mer samlad än någonsin. Oavsett hudfärg och nationalitet.

Ola Wong

Arvodet för denna artikel går till Röda Korsets arbete för tsunamins

offer.