Gå direkt till textinnehållet

NSD reviderar spelreglerna

Syftet är säkert gott. Men metoden är tvivelaktig och riskerna stora – framför allt för dem vars säkerhet tidningen vill värna. Så kan man kort sammanfatta Norrländska Socialdemokratens beslut att “presentera” de män som fälls för grova kvinnofridsbrott.

Syftet är säkert gott. Men metoden är tvivelaktig och riskerna stora – framför allt för dem vars säkerhet tidningen vill värna. Så kan man kort sammanfatta Norrländska Socialdemokratens beslut att “presentera” de män som fälls för grova kvinnofridsbrott.

Pressetiska överväganden när det gäller namnpubliceringar är aldrig svartvitt tydliga. De handlar snarare om att balansera två vågskålar och se vilken som i det enskilda fallet väger tyngst. I den ena: plikten att rapportera i allmänhetens intresse. I den andra: plikten att skydda individens integritet.

I de pressetiska regler som medieföretagen och journalisterna förbundit sig att följa ges heller inga solklara instruktioner om hur man ska bedöma de olika aspekterna. I portalparagrafen för spelreglerna fastslås det: “Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.”

Annons Annons

Med andra ord: man ska inte ha för generella regler och principer, utan ta ansvar och göra individuella bedömningar.

Det NSD gör när de klargör en ny princip för redovisningen av brott som grovt kvinnofridskränkning och grov fridskränkning – genom att som grundregel publicera namn och bild på förövaren – är alltså att på egen hand radera själva grundbulten för pressetiken. Eller åtminstone att redigera rätt kraftigt i regelhäftet.

Det är ett drastiskt beslut av utgivaren. Och det medför stora risker. Framför allt för dem som tidningen mest vill värna, nämligen drabbade kvinnor och barn, eftersom ett röjande av den dömde mannens identitet också innebär ett utpekande av dem som drabbats av misshandeln. Risken för att dessa ska bli mer utsatta – både av namnpubliceringen i sig och av de detaljer som kan tänkas finnas i redovisningarna av domarna – är uppenbar.

Visserligen garderar tidningsledningen sig och säger att de kommer att göra individuella bedömningar, där man tar hänsyn till olika osmtändigheter. Men – som tidningschefen Lennart Håkansson uttryckte saken i SVTs Debatt i tisdags – ”grundläget är att publicera”.

Om man tittar på vad som faktiskt står i de pressetiska reglerna kan man då konstatera följande:

I punkt sju: avstå från publicitet som kan kränka privatlivets helgd om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Där hävdar NSD att allmänintresset för sådana här brott är så starkt att det alltid överväger.

I punkt nio: Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga. Där hävdar NSD att ”alltid” inte ska gälla, utan att hänsynen snarare ska visas undantagsvis.

Vad säger PO och parterna i Pressens Samarbetsnämnd om det? Självklart ska varje utgivare göra sin egen bedömning av hur spelreglerna ska tolkas – det sker dagligen, med olika resultat i olika medier – men här handlar det faktiskt om att skriva om själva regeltexten.

Vad händer då om NSD anmäls och fälls av Pressens Opinionsnämnd? Ett inte alls orimligt scenario, om man tittar på de fällningar som de facto finns gällande utpekande av offer i samband med brottsfall av det här slaget. Drar NSD tillbaka sin policy då? Eller håller de fast vid den, även om de fälls fler gånger? Vilken trovärdighet får systemet med självsanering då?

Lennart Håkansson sade i Debatt att han ”först nu insett hur omfattande den här brottsligheten är”. Kanske kommer han så småningom även att inse vilken betydelse hans nya policy för namnpublicering kan få, för det pressetiska systemet.

Som jag ser det handlar NSDs utspel väldigt mycket om att hamna i samklang med en stark allmänopinion. Det är en riskabel hållning för en publicist.

Om NSD verkligen ville dra sitt strå till stacken när det gäller att bekämpa våldet mot kvinnor finns det andra saker de hade kunnat göra. Framför allt: utnyttja journalistiken som verktyg. Tillsätt en grupp grävande reportrar och fotografer att arbeta med de här frågorna. Skapa utrymme i tidningen. Granska våldet mot kvinnor redaktionellt – allt från hur det hanteras av landsting och kommuner till polis och medier. Våld mot kvinnor är, som Liza Marklund med flera har påpekat på sistone, en fråga som negligerats av medierna under en lång tid.

Där kan NSD – och andra – göra en stor insats.

Jag är inte så säker på att de gör det bara genom att ändra sin namnpubliceringspolicy.

mj@journalisten.se

Fler avsnitt
Fler videos