Nätverket för god journalistik – en annan typ av grävande

Gräv där du står, lyder den uppfordrande titeln till en bok som författaren Sven Lindqvist gav ut 1978.
Ett decennium senare startades Nätverket för god journalistik, som kunde ha valt parollen: Gräv i dig själv. Också.

Sven Lindqvist visar i Gräv där du står att folk kan ta reda på mycket om sin egen historia, till exempel sitt jobb, genom att gå till för alla tillgängliga arkiv och källor, som taxeringskalender, kyrkobokföring och allmänna bibliotek.

Gräv där du står orsakade en mindre folkrörelse bland människor som ville veta mer om sin näraliggande vardags omständigheter.

I slutet av 1980-talet startade även journalister rörelser för olika sorters grävande. Så gott som samtidigt växte Föreningen Grävande journalister och Nätverket för god journalistik fram. Rörelserna svarade mot behov av att diskutera det egna yrket och arbetsmetoderna.

– Folk var trötta på 80-talets ytlighet och penningfixering, de saknade ett medmänskligt engagemang, säger Ami Lönnroth, i många år medarbetare på Svenska Dagbladets Idagsida, numera frilans.

Hon var Nätverkets första ordförande, en post hon innehade i sex år.

Gräver inåt

Nätverket för god journalistik kan sägas gå ett rejält kliv längre in mot den egna sfären än Gräv där du står-grävarna. Nätverket vill göra journalister uppmärksamma på att vi själva är en sorts källor, subjekt som samspelar med dem vi intervjuar och berättar om.

– Vi vill uppvärdera en annan journalistik än den hårda och snabba nyhetsjournalistiken, säger Ami Lönnroth. Vi måste upplysa medieägarna om att det också måste finnas material som väcker reflektion eller njutning. Ska tidningarna överleva måste de utveckla berättandet om verkligheten och inte bara överlåta berättandet åt TV-såporna.

Nätverkets nuvarande ordförande Thomas Lerner, reporter på Dagens Nyheter, är inne på liknande tankar:

– Jag tror på en renässans för berättandet, som en reaktion på den korta och snuttiga journalistiken, säger han.

“Berättandet ger kraft”

Den journalistik Nätverket vill uppvärdera kanske inte ens känns igen som grävande på grund av formen, trots att berättandet innebär ett försök att skapa sammanhang, en sorts förståelse och insikt av annat slag än det dramatiska avslöjandet eller den rena faktaredovisningen.

Thomas Lerner tar kollegan Birgitta Albons artiklar om flyktingärenden på Insidan som exempel på den kraft som kan finnas i denna ”mjukare” journalistik.

– Människornas berättelser gör oss upprörda och förbannade på myndigheterna. En grävare skulle kanske peka på en person, en makthavare, och kräva avgång. Berättelsen ger i stället en kraft som får andra att kräva att något görs.

Thomas Lerner anger tre grundläggande frågor som Nätverket ständigt diskuterar och aldrig blir färdiga med:

* Vad händer med oss journalister i yrket?

* Vad händer med journalistiken?

* Vad händer med dem vi skriver om?

Thomas Lerner ställer för exemplets skull en konkret fråga som kan härledas från de tre grundfrågorna:

– Hur påverkar det riksmediernas perspektiv att medellönen för journalister är så pass hög i Stockholm? Kan journalisterna i Stockholm leva sig in i och trovärdigt berätta om sjukvårdsbiträdens situation?

Ami Lönnroth och Thomas Lerner ser ingen direkt konflikt mellan vad Nätverket lägger tonvikten vid och den journalistik som ofta förknippas med Föreningen Grävande journalister, sånt som avslöjanden av skandaler, fiffel och affärer (ekonomiska och/eller politiska).

Det är bra att journalister hårdgranskar makthavare och träget samlar in fakta, går igenom diarier och gör avslöjanden om personer eller företeelser, anser de.

– Grävarna kocentrerar sig på det utanförliggande, säger Ami Lönnroth. Vi vänder oss mer mot det inre.

Det kan gälla att upptäcka omedvetna överväganden som man gör i yrket och att peka på farorna med journalistiken.

Thomas Lerner är i dag reporter på DNs Insidan och skriver om sociala och psykologiska ämnen och om existentiella frågor.

När han var ekonomireporter i början av 90-talet skrev han mycket om finanskrisen. Bland annat avslöjanden om affärer som lett till att folk fick gå ifrån hus och hem.

Det hände då att direktörer ringde och bad reportrarna tänka på deras barn.

Trots att han ändå ansåg det befogat att skriva om dem som gjort dessa affärer, började Thomas Lerner ändå tänka efter och inse att det var människor av kött och blod de skrev om.

När han jobbade på DN Special, tidningens numera nedlagda grävargrupp, granskade han och Thomas Michélsen finansmannen Jan Pehrssons affärer.

De åkte till Schweiz för att försöka få kontakt med Pehrsson.

– Vid ett tillfälle fick vi syn på honom. Vi hade börjat närma oss honom, men när vi såg att han hade sitt barn med sig valde vi att avstå från att ta kontakt.

Föreningen för självgoda journalister?

Föreningens namn kan av illvilliga utläsas som Nätverket för självgoda journalister, i motsats till de övriga, de onda och dåliga kollegerna.

– Vi har aldrig sagt att det är vi som själva är de goda journalisterna, men vi vill försöka, säger Ami Lönnroth.

Namnbyte har diskuterats men är inte aktuellt.

För Ami Lönnroth är det en dygd att våga ställa och formulera de stora frågorna.

Men Nätverket är inget för dem som redan anser sig sitta inne med de färdiga svaren.

– Vi vill ifrågasätta vår egen världsbild, försöka se och förstå sammanhangen, se helheten och oss själva i förhållande till dem vi skriver om, säger Ami Lönnroth.

Thomas Lerner påpekar att den som jobbar inom det sociala området måste reflektera över sitt jag och förhållandet till dem hon arbetar med. Det är rimligt, tycker han, att också journalister då och då gör den sortens reflektioner.

– Förra våren gjorde vi på Insidan en serie om barn och stress. Det är klart att jag då själv tvingades fundera över frågeställningen. Den som jobbar med ett klassiskt avslöjande behöver inte bry sig så, behöver inte reagera och reflektera över sig själv på samma sätt.

För att få impulser och nya infallsvinklar inbjuder Nätverket då och då gäster på sina möten, men inte för att hålla föredrag, utan för att delta i samtal.

Under åren har Nätverket haft besök av bland andra Ingvar Bratt, som visade civilkurage när han avslöjade sin arbetsgivare Bofors skumma vapenaffärer för medierna. Journalisten Göran Rosenberg har samtalat med Nätverket om sin senaste mediekritiska bok och dokumentärfilmaren Tom Alandh har talat om sitt sätt att berätta om människor.

“Faktagrävandet behövs också”

Thomas Lerner önskar att det mera faktabaserade grävandet och den berättande, gestaltande journalistiken kunde närma sig varandra.

Båda slagen av journalistik skulle uppmärksammas mer om det fanns en bättre balans mellan hur stoffen presenterades, tror han.

– Man borde sträva efter att förena de två traditionerna. Om man nöjer sig med att nita någon så ersätts den personen snart med en ny av ungefär samma sort. Man måste i stället fråga sig vad ett missförhållande är uttryck för. Kanske ett systemfel, orimliga och omänskliga urvalsmekanismer som gör att en viss sorts människor tar sig fram? När folk ser hur systemet fungerar kan de vilja förändra det.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se

Så började det

Runt 70 procent av medlemmarna i Nätverket är kvinnor. Medlemsskaran är rätt liten: 160 medlemmar. Medlemsantalet har varit tämligen konstant sen starten 1988.

Nätverket är helt ideellt och har i motsats till Grävarna aldrig haft några sponsorpengar, förutom när några stora dagstidningar skänkte 25 000 kronor till tioårsjubileet 1998. Nätverket har heller inget kansli. Nätverket saknar resurser att som Grävarna kunna erbjuda exempelvis utbildningar.

Initiativtagare till Nätverket var Ingrid Olausson, tidigare reporter på Svenska Dagbladets Idagsida, och Monica Boëthius, tidigare bland annat chefredaktör på tidningen Vi. Ingrid Olausson var med i föreningen Nytänkarna, som arrangerade seminarier och föredrag öppna för allmänheten. Nytänkarna anordnade 1987 ett seminarium på temat positiv journalistik. Responsen från de journalister som deltog var stark.

Olausson och Boëthius fick då idén att arrangera något liknande för journalister och de kallade via en liten annons i Journalisten till ett möte om Den goda journalistiken. Mötet lockade 80 personer, långt mer än förväntat.

– Vi delade upp oss i grupper på tio-tolv personer som fick i uppdrag att definiera vad god journalistik var för dem, berättar Ingrid Olausson. När vi samlade in svaren fick vi en anslående bild av att många ville göra mer och bättre jobb än de hade möjlighet till i det vardagliga slitet.

Ur detta utvecklades sen Nätverket för god journalistik.