”Mycket asylrapportering är slentrianmässig och ytlig”
I Boken om Abed följer journalisten Tomas Bresky irakiske Abeds nio år långa kamp för ett svenskt uppehållstillstånd – på mycket nära håll.
Det var 2009 som då 16-årige Abed klev in i Tomas Breskys och hustrun Gunilla Breskys liv; hon behövde besätta en roll i en radioteaterpjäs hon skrivit och fick tips om Abed, som just fått ett utvisningsbeslut. Mötet kom att leda till att Tomas Bresky engagerade sig djupt i hans fall. I boken som är berättad kronologiskt beskrivs de många, stundtals absurda, turerna fram till att Abed 2018 fick ett tvåårigt arbetstillstånd.
– Jag har lärt mig en massa om vårt samhälle som jag som journalist inte visste; hur myndigheter fungerar, vad det innebär att vara i en underdogposition i förhållande till dem. Som journalist har man alltid ett visst övertag, nu hamnade jag tillsammans med Abed verkligen i underläge många gånger. Det var en intressant iakttagelse, säger Tomas Bresky.
När i processen bestämde du dig för att skriva en bok?
– Jag visste från tidigare engagemang i flyktingärenden att det gäller att samla alla dokument och skriva ut alla samtal. När jag hade hållit på tre, fyra år ringde jag till Ordfront där jag gett ut böcker tidigare. De fick se ett utkast på 25 sidor och ville ge ut den. Men vi var överens om att vi måste följa historien till slut.
Vad vill du åstadkomma med boken?
– Jag vill ge en spännande berättelse där man samtidigt får lära sig en massa. Som ledamot i Guldspadejuryn har jag läst en massa faktaböcker och funnit att många var tråkigt skrivna, redovisande utan en egentlig berättelse. Det måste finnas något slags ”hur ska det gå”-narratologi för att folk ska vilja läsa. Jag vill också visa att det inte är så lätt för de unga människor som kommer hit. En del åker in på en räkmacka, andra ljuger sig fram, men för den som är ärlig kan det innebära väldiga svårigheter som tar på psyket.
Vilken är din syn på den svenska migrationsapparaten, efter dessa år av närkamp med den?
– Vi har mött fantastiska byråkrater och handläggare som varit hjälpsamma och empatiska. Men också cyniska människor som agerat tvärtemot vad de ska göra. Så det är en väldigt kluven känsla. Jag har försökt att nyansera min bild, men rent allmänt kan man säga att det inte fungerar bra.
Du har lagt ner mycket kraft och varit starkt känslomässigt engagerad i Abeds fall. Har du problematiserat din journalistroll utifrån det?
– Jag har flera gånger tidigare övergett min roll som granskare och blivit väldigt engagerad. Men det är inget dilemma eftersom jag inte har någon tidning bakom mig längre. Då är det upp till mig själv och mitt samvete och min etiska kompass. Vid något tillfälle när jag inte kom fram till Migrationsverket på annat sätt bad jag att få tala med pressavdelningen och presenterade mig som journalist som jobbade med ett fall. Men jag har inte något dåligt etiskt samvete.
Vad tänker du om svensk migrationsrapportering i stort?
– Artiklar som plockar upp rena missförhållanden, där arbetsgivare gjort fel är viktiga. Uppdrag granskning har till exempel avslöjat missförhållanden kring skogsarbetare från Kamerun och bärplockare. Men UG har alltid ett systemkritiskt anslag och stannar inte vid enskilda fall. Däremot är många artiklar om just enskilda ömmande asylfall slentrianmässiga och ytliga, menar Tomas Bresky.
– Ofta har nog journalisterna inte hela bilden. Utan man går på en familj med barnen i knät som sitter och gråter. Det är väldigt enkel journalistik, men den är inte alltid riktig och bra. På vägen har jag träffat på många fall, både brottslingar och andra, som inte borde fått stanna men som ljugit sig fram och som tidningarna skrivit väldigt vackert om. Det är inget lätt område det här, men ibland borde man nog ha försökt göra egna undersökningar.