Mediernas identitetsproblem
Om det verkligen var av pressetiska skäl som Aftonbladet avstod att publicera namnet är det en rätt underlig argumentation, eftersom spelreglerna säger att om man avstår från namnpublicering av integritetsskäl så ska man också undvika att publicera alla uppgifter som gör en identifiering möjlig.
När jag kom till jobbet i fredags morse, med kvällstidningarna i handen, tog det mig något tiotal sekunder att ta reda på vem den STUPFULLE MODERATE RIKSDAGSMANNEN var. Hans namn röjdes inte i de stort uppslagna artiklarna, men eftersom Aftonbladet citerade ordagrant ur ett debattinlägg mannen gjort i riksdagen krävdes det bara några få klick på riksdagens webb innan identiteten var röjd.
Jag mejlade till Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow för att höra hur de resonerat kring namnfrågan och fick svaret att tidningen ”normalt inte hänger ut folk som är fulla, oavsett om de är riksdagsmän/kvinnor eller inte och inte ansåg att det fanns skäl att göra undantag för Per Bill”. På min fråga om varför tidningen lämnade så detaljerade uppgifter att det var en barnlek att ta reda på mannens namn svarade Silow att ”den som vill” alltid lätt kan ta reda på en misstänkts identitet.
bryt
Alltså: å ena sidan säger man sig visa omsorg om den personliga integriteten, genom att anonymisera, å andra sidan anser man sig inte ha det minsta ansvar för att de uppgifter man lämnar gör det mycket lätt för läsarna att ta reda på identiteten.
Om det verkligen var av pressetiska skäl som Aftonbladet avstod att publicera namnet är det en rätt underlig argumentation, eftersom spelreglerna säger att om man avstår från namnpublicering av integritetsskäl så ska man också undvika att publicera alla uppgifter som gör en identifiering möjlig.
Det kanske mest klassiska exemplet på utpekande utan namngivande var när ex-diplomaten Rolf Gauffin greps misstänkt för valutasmuggling 2001. Han namngavs inte inledningsvis, men det angavs i flera medier att han varit ambassadör i både Beirut och Damaskus, vilket onekligen ringade in honom ganska väl. Med Per Bill var det inte lika absurt – men nästan.
bryt
Jag är ingen namnpubliceringsivrare i alla lägen – men anser att det ibland finns mycket starka skäl för att publicera namn på misstänkta även i ett tidigt skede av ett förlopp.
Det första är allmänintresset. Om en offentlig person, därtill en folkvald debattör i alkoholpolitiska frågor, har omhändertagits enligt Lagen om omhändertagande av berusade personer och misstänks för våld mot tjänsteman, då måste rimligen allmänintresset väga tyngre än riksdagsledamotens personliga integritet.
Det andra är risken för utpekande av andra. Det finns 32 moderata riksdagsmän. Med viss logisk gallring skulle man komma fram till att högst ett dussin personer kunde misstänkas vara den ”stupfulle moderaten”. Integritetsskadan för dem, som oskyldigt utpekade, måste också vägas in.
Det tredje är risken för övertramp, i skyddet av pixlarna. Om tidningarna direkt gått ut med Per Bills namn tror jag inte att de beskrivit honom som ”stupfull” på löpsedlarna, utan kanske valt en något mer neutral beskrivning av händelseförloppet.
bryt
Namnpubliceringsbeslut är sällan enkla. Men i det här fallet borde det ha varit det. Det hade, faktiskt, alla tjänat på. Inte minst Per Bill. Mediestormen hade han inte undvikit hur medierna än agerat, men kanske hade han sluppit en framhetsad presskonferens där han, enligt flera rapportörer, var nära att bryta ihop. I samma sekund som presskonferensen inleddes publicerade Aftonbladet hans namn på webben.
mj@journalisten.se
PS: Den som någon gång intervjuat skånske målaren Sven Borg talar sannolikt tyst om det i dag. Detta sedan Borg i Helsingborgs Dagblad i torsdags avslöjat att de fantastiska historier han berättat för en lång rad svenska lokaltidningar de senaste sex åren till största delen varit rena rövarhistorier. Nej, han har inte blivit skjuten i huvudet, inte blivit biten av en kobra, inte åkt hundspann i Alaska, inte kört EU-moppe till Kina. ”Inget var sant”, säger Borg till HD. Tillsvidare utgår vi från att det är sant.
