Klart Uddén ska vara subjektiv!
I den debatt som varit den gånga veckan om Cecilia Uddén har begreppsförvirringen dock varit total. Framför allt har det satts likhetstecken mellan objektivitet och opartiskhet, vilket var en debatt jag inbillade mig att vi hade klarat av för länge sedan. Alltså: merparten av all journalistik är vinklad och subjektiv.
De flesta människor känner en instinktiv och sund motvilja mot indoktrinering och lömsk politisk påverkan, samtidigt som de sätter värde på den subjektiva blicken om de får välja mellan den torra nyhetsprosans liksvepning och en levande ögonvittnesskildring. Reporterns skeptiska, men subjektiva närvaro är mediernas främsta konkurrensmedel. Men tyvärr också en potentiell bristvara.
Jag önskar att det var jag som formulerat de där kloka raderna, men det är det inte. De är hämtade ur den gästkrönika som programledaren för Konflikt, Cecilia Uddén – numera rikskänd för sina uttalanden om opartiskhet i rapporteringen om det amerikanska presidentvalet – skrev i Journalistens 100-årsnummer i våras (nr 13/04). Eftersom Cecilia Uddén själv inte vill uttala sig om den senaste veckans händelser fungerar det ovan skrivna som ett utmärkt förtydligande av hennes åsikter. Vilket behövs i ett läge där olika debattörer och politiker försöker ta billiga poänger genom att utpeka henne som något slags politisk statsradiomegafon som leder licensbetalarna i fördärvet.
Det är hon naturligtvis inte. Cecilia Uddén är, enligt min mening, en av Sveriges absolut bästa journalister. Jag hade inte blivit förvånad om hon i förra veckan funnits med bland nomineringarna till Stora journalistpriset för sitt program Konflikt, som på ett lysande sätt gift ihop samhälls- med kulturjournalistik; berättande journalistik med analys.
bryt
Jag har aldrig upplevt Cecilia Uddén som partisk. Hon tar ställning – bland annat om Bush och Kerry – och låter sin journalistik präglas av att hon är subjektiv och skeptisk, men det är något helt annat. Till att börja med är det tillåtet även på Sveriges Radio. Dessutom är det, som hon själv antyder ovan, själva utgångspunkten för den bästa journalistiken.
I den debatt som varit den gånga veckan har begreppsförvirringen dock varit total. Framför allt har det satts likhetstecken mellan objektivitet och opartiskhet, vilket var en debatt jag inbillade mig att vi hade klarat av för länge sedan. Alltså: merparten av all journalistik är vinklad och subjektiv. Den är det av två skäl: för att vi som producerar journalistiken har åsikter och för att total objektivitet kräver absoluta sanningar. Vilket det inte är så gott om, i synnerhet inte i politikens värld.
Däremot finns det inga hinder för subjektiva, vinklande journalister att göra en opartisk, professionell och trovärdig rapportering, som belyser frågor utifrån olika perspektiv och låter olika röster komma till tals. När det gäller public service-bolagen är detta till och med ett krav, stadfäst i sändningstillståndet (för övrigt inte gällande varje enskilt inslag, utan det som regleras är hur sändningsrätten utövas i sin helhet).
Detta vet rimligen Cecilia Uddén också, vad hon än sade i P1 Morgon. Själv reagerade jag faktiskt mest på ett annat av hennes uttalanden: om att den som var missnöjd med hennes rapportering ”fick klaga hos regeringen eller Sveriges Radios styrelse”. Nej, det ska man inte: man ska anmäla det till Granskningsnämnden för radio och TV. Där sitter jurister, politiker och journalister – alla subjektiva så det stänker om det – och prövar huruvida de anmälda inslagen är partiska eller inte. Det är en ordning som man kan tycka en hel del om. Men det är i varje fall bättre än om det var Persson eller Pagrotsky som skulle leda prövningen av programinnehållet…
mj@journalisten.se
P.S. Två legendariska musikjournalister dog i förra veckan: amerikanske soulkännaren Dave Godin och brittiske indieikonen John Peel. Framför allt Peel var på många sätt den perfekte journalisten. Extremt kunnig, med en benhård integritet och en aldrig sinande entusiasm för sitt ämne – men också med förmågan att behålla perspektivet. Av alla tiotusentals skivor han satte betyg på under sina drygt 40 år som musikjournalist var det inte ens 100 som fick det högsta betyget, fyra stjärnor. Endast en, ”Teenage Kicks” med The Undertones, fick högre betyg. Den fick 28 stjärnor. Om ni undrade varför det var den som Radio One spelade först när det blev känt att Peel var död…
