Kina och Kuba

Kina: Yü Zhang fick inte resa till Kina, sitt hemland, när han blev general­sekreterare för oberoende­ ­kinesiska PEN-klubben 2005. Han har försökt flera gånger men har stoppats vid gränsen. Polisen har honom uppsatt på en lista på icke önskvärda personer.
– Jag har ett kinesiskt pass som gör att jag kan åka till alla länder i världen utom till Kina, säger Yü Zhang som studerar kemi vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm.
Oberoende kinesiska PEN-klubben bildades 2001 som ett alternativ till den PEN-klubb som finns i Kina och som enligt Yü Zhang är en del av regimen. Oberoende kinesiska PEN-klubben har 240 medlemmar, hälften finns i Kina. I Sverige har klubben fyra medlemmar.
I år avgick Yü Zhang  som general­sekreterare men jobbar vidare med att, inom klubben, hjälpa fängslade författare och journalister.
Klubben för statistik över fängslade författare och journalister i Kina. Efter en topp runt 2003–2004 har antalet gripna minskat.
– Men det beror inte på att friheten har ökat, utan på att myndighetskontrollen blivit effektivare. Tidigare krävdes det hundratals artiklar för att bli dömd. Numera går myndigheter in via elektronisk bevakning och varnar dem som skriver något på internet som regimen ogillar. De kan få en varning eller ett kortare straff på en månad. Då gör de inte om det. Det har lett till en ökad självcensur och det är ett sätt att skrämma folk, säger Yü Zhang.
När Peking år 2001 tilldelades OS lovade landets ledare en ökad pressfrihet. Så har inte blivit fallet. Kina toppar fortfarande den tvivelaktiga listan över antalet fängslade journalister.
Utrikeskorrespondenternas klubb i Kina har frågat sina medlemmar om Kina hållit sitt löfte att ge utländska medier ”total frihet att rapportera” inför OS. 67 procent av medlemmarna i klubben svarade att så inte har blivit fallet.
Enligt Reportrar utan gränser förekom det 180 fall där utländska journalister arresterades, trakasserades eller på annat sätt förhindrades att göra sitt jobb under förra året.  Ett team från BBC arresterades i en by där det just hade förekommit ett uppror. ”Ni är inte i USA eller England. Detta är Kina”, sade den polis som förhörde dem. En av poliserna påpekade att de nya reglerna om mer öppenhet för medier endast gäller de olympiska spelen, inte bevakning av vad som händer i övriga landet.
Yü Zhang menar att möjligheten för kinesiska journalister att skriva kritiska artiklar snarare har försvårats på grund av att landet är värd för OS.
– Vid varje större evenemang gör ­regimen tillslag. De vill undvika oroligheter. Detsamma händer varje gång kommunistpartiet håller kongress. Nu efteråt kan man säga att det var naivt att tro att pressfriheten skulle öka på grund av OS, säger han.
Enligt Reportrar utan gränser har myndigheterna i Kina upprättat filer på de 30 000 journalister som sökt ackreditering till OS. Officiellt anges att det är för att hitta ”falska journalister”. Myndigheterna har inte specificerat vad för slags information de sammanställt. Att insamlingen av uppgifter pågår har bekräftats av en utländsk konsult som jobbar för de kinesiska OS-arrangörerna. Dokumenten ska ha upprättats för att polisen ska kunna kontrollera de reportrar och aktivister som man tror kan ”störa” de olympiska spelen.
Restriktionerna för utländska ­reportrar har lättat något och de kan nu resa lite friare inom landet. Det har också blivit enklare att komma
i kontakt med och intervjua dissidenter. Men bara för att utländska journalister kan tala med oliktänkande innebär det inte att dissidenterna fått ökad frihet. Myndigheterna kontrollerar noggrant vad de säger till utländska medier.
Nyligen fängslades dissidenten Hu Jia. Han anklagades för samhällsomstörtande verksamhet eftersom han
i tre artiklar och i två intervjuer med utländska medier kritiserade kommunistpartiet. Han dömdes till tre och ett halv års fängelse.
Det kan tyckas otaktiskt att fängsla en känd dissident bara några ­månader innan invigningen av OS. Om myndigheterna väntat till efter spelen hade det inte lett till lika stora rubriker i väst.
– Det var en varning till andra dissidenter, att om de ställer de upp på intervjuer kan de hamna i fängelse. Gripandet har också fått utländska journalister att bli mer försiktiga eftersom en intervju kan leda till att oliktänkande som de intervjuar kan hamna i fängelse. Strategin är att tysta dissidenten och göra utländska journalister försiktiga. På så vis är friheten för pressen fortfarande begränsad, säger Yü Zhang.

Kuba: För fyra år sedan startade Alexis Gainza Solenzal tidskriften Misceláneas de Cuba (Blandat från Kuba). Han ville stödja demokratirörelsen och upplysa kubanerna om de brott mot de mänskliga rättigheterna som sker i landet.
– Många av dem som skriver i tidskiften är dissidenter. De berättar om vad som pågår i landet. Därför är vår naturliga läsekrets kubaner i Kuba. Men eftersom tidskriften inte får tryckas i Kuba måste vi göra det i Sverige och smuggla in den, säger Alexis Gainza Solenzal.
Han kom till Sverige för 17 år sedan och har sedan dess inte kunnat resa till Kuba.
– Jag kan inte åka tillbaka på grund av min politiska verksamhet. Jag har inte sett mina föräldrar på 17 år. Det är en kamp som påverkat mig personligen, säger han.
Tidskriften kommer ut med sex nummer per år i en upplaga på 2?000 exemplar. Hälften smugglas in
i Kuba. Den får ekonomiskt stöd för tryckning av folkpartiets bistånds­organisation Silc.
Många av de artiklar som trycks
i tidskriften kommer från journalister som jobbar på oberoende nyhetsbyråer i Kuba. Artiklar smugglas ut ur landet på hemliga vägar.  Någon möjlighet att publicera sitt material
i Kuba finns inte eftersom staten har monopol på information. Alla medier kontrolleras av staten och i lagstiftningen står det uttryckligen att det är ett brott att sprida uppgifter som inte är statens officiella. Det innebär att journalister som publicerar nyheter som inte är godkända av informations­ministeriet uppfattas som landsförrädare och riskerar att bli arresterade och fängslade.
Men trots dessa restriktioner och hot bildar journalister nyhetsbyråer som vågar trotsa statens informationsmonopol.
För några veckor sedan fick Alexis Gainza Solenzal ett mejl från en universitetslärare som vidarebefordrat ett brev från en nybildad grupp som kallar sig för Comunicadores sin Censura (Kommunikatörer utan censur). De ville komma i kontakt med honom eftersom de läst hans tidskrift i Kuba och kunde tänka sig att medverka och berätta om vad som pågår i deras distrikt Islas de la Juventud.
Det tog Comunicadores sin Censura två månader att hitta någon som vågade mejla brevet vidare. Att posta det var omöjligt eftersom alla brev granskas.
– Läraren som skickade mejlet till mig tog stora risker. Han riskerar fängelse, men han gjorde det ändå. Det är modigt, säger Alexis Gainza Solenzal.
Privat uppkoppling till internet är så gott som förbjuden. Kubaner brukar gå till turisthotell, vars datorer är uppkopplade till internet, för att läsa och skicka mejl eller surfa på nätet trots att de riskerar fem års fängelse.
Alexis Gainza Solenzal ser bildandet av den nya nyhetsbyrån, och lärarens vilja att upplåta sin dator, som ännu ett tecken på att allt fler kubaner vågar trotsa regimen. I hans tidskrift publiceras namnen på de kubanska medarbetarna och på hemsidan finns de på bild.
– När de medverkar offentligt i tidskriften säger de samtidigt att de inte längre är rädda. De vet att polisen känner till var de bor och att de kan hämtas när som helst. Men de gör det ändå, säger Alexis Gainza Solenzal.
Även de som läser Misceláneas de Cuba tar en risk. Ändå finns det bilder på kubaner som stolt visar upp att de läser den. De kan bli brännmärkta genom att uppgifter om dem hamnar i deras dossier och kan användas mot dem om det blir rättegång.
Enligt Reportrar utan gränser förekom det under 2007 närmare 80 attacker, hot, arresteringar och hus­undersökningar mot journalister
i Kuba. Det förekommer inte längre några stora rättegångar mot dissidenter som får uppmärksamhet i väst. Nu sker trakasserierna subtilare och brutalare.
Nyligen gick landets president Raúl Castro ut och förklarade att kubaner får äga mobiltelefoner, bärbara datorer och fax. Alexis Gainza Solenzal kallar det ett sätt att lura omvärlden och  skapa en känsla av att det pågår förändringar i Kuba. Dessutom har lättnaderna ingen betydelse för vanliga kubaner. Få har möjlighet att tjäna in några dollar för att kunna köpa en mobil eller en bärbar dator.
– Den dag min tidskrift kan tryckas och komma ut i Kuba är jag nöjd. Alla reformer är bara kosmetika, säger Alexis Gainza Solenzal.
Fortfarande sitter 24 journalister fängslade i Kuba, vilket gör landet till det näst största fängelset för reportrar i världen efter Kina. De flesta journalister greps i mars 2003 och dömdes till fängelse på mellan 14 och 27 år.
Uppgifter som Reportrar utan gränser tagit del av visar att fångarna behandlas illa och hindras från att få läkarvård. Några har även hungerstrejkat.
– Människor som säger vad de tycker får 20 års fängelse. Många av dem som sitter fängslade är över 50 år. De kommer att dö i cellen. Det är barbariskt, säger Alexis Gainza Solenzal.
 

Vitryssland:  Staten kontrollerar tryckning och distribution

På ytan verkar det som om Vitryssland har liberala lagar som tillåter en fri och oberoende press. Men verkligheten ser helt annorlunda ut. Genom att staten kontrollerar tryckning och distribution har oberoende medier svårt att nå läsarna.

Vitrysk TV och radio sänder inga nyheter som kritiserar presidenten Alexander Lukasjenko eller tar upp politiskt känsliga frågor. Eftersom regeringen har så gott som total kontroll över etermedier har man koncentrerat sig på att försvåra för de få oberoende tidningar som finns kvar att komma ut.

– Det finns inga oberoende medier, säger Dmitri Plax, producent på SR International och ansvarig för sändningar på vitryska.

Dmitri Plax jobbade på BDG, Belorusskaja Delovaja Gazeta, som var en av de större oberoende tidningarna i Vitryssland. Tidningen hade konstant problem med distributionen och stämdes vid flera tillfällen på miljonbelopp för att den bland annat skulle ha förtalat presidenten. Tidningen lades till slut ned. Redaktionen skingrades. Några började jobba för statliga medier, andra sökte sig till utländska medier och en stor skara flyttade till Ryssland och Ukraina. Dmitri Plax hamnade i Sverige för tio år sedan eftersom han gifte sig med en svenska.

Tidningen lever kvar som en skugga av sig själv på internet.

Regimen använder sin makt över distributionen till att trakassera oberoende medier. Det statliga distributionsnätet ingår avtal med regimtrogna tidningar och säger nej till andra. Det går inte att bevisa att företaget gjorde valet av politiska skäl. Ledningen kan säga att de är ett vinstdrivande företag och att det inte är lönsamt att distribuera tidningar som har få läsare.

Under 2007 hindrades 17 tidningar från att komma ut på grund av det statliga postverket Belpochta och distributören Soyuzpechat slutade att hantera tidningarna. Tidningarna vände sig då till privata försäljare och personer som frivilligt distribuerande dem. Myndigheterna hotade då med att arrestera dem som befattade sig med tidningarna

Myndigheterna har de senaste åren riktat in sig på Vitebsky Kourir, den största oberoende tidningen. Regeringens byråkrater har försökt stänga tidningen med motiveringen att den inte tryckt adressen till redaktionen på förstasidan.

Ett annat sätt att försvåra arbetet för oberoende tidningar är att avhysa dem från sina kontor. Landets äldsta veckotidning, Nasha Niva, har enligt Reportrar utan gränser fått sina hyreskontrakt brutet fem gånger efter att säkerhetspolisen besökt tidningens hyresvärd.

Presidenten Lukasjenko har föresatt sig att även täppa till Internet, ett av de få fönster som finns kvar för dem som vill komma åt oberoende nyheter. Under 2007 beordrade regeringen att ägare till internetkaféer skulle rapportera när användare besökte förbjudna sajter. Ägarna måste även spara uppgifter på internettrafiken under ett år och göra den tillgänglig för polisen. Regimen kontrollerar tillgången till internet genom det nationella telebolaget Beltelkom.

Enligt Reportrar utan gränser skulle Lukasjenko ha sagt att han ville ”sätta stopp för anarkin” och att han inte tänkte tillåta att internet ”blir ett avlopp för nyheter”. Vice informationsminister sade några månader senare att regeringen skulle ”förbättra kontrollen av internet” och nämnde Kina som ett gott exempel, där regimen med sofistikerad teknik blockerar känsliga sajter.

– Förtrycket i Vitryssland liknar inte det som fanns i Sovjet. Det finns oberoende medier, men de är svaga. Det finns oppositionella partier, men de är svaga, säger Dmitri Plax.

Det förekommer även att landets säkerhetspolis fängslar oberoende journalister. Nu senast i mars gjorde säkerhetstjänsten en räd mot flera redaktioner och hemma hos oberoende journalister. Sex personer greps. Tre av dem släpptes senare.

Journalister har arresterats och anklagats för allt från huliganism till landsförräderi.

Polisen har ännu inte lyckats hitta vem som mördade journalisten Veronica Cherkasova. Hon hittades knivmördad i oktober 2004 i sin lägenhet i Minsk. För tidningen Solidarnost hade hon undersökt illegal handel med vapen till Iraks förre diktator Saddam Hussain.

PÄR JANSSON