”Jag vill ge röst åt bruks- och förorterna”

”Det finns journalister som flockas där journalister flockas. Och så finns det journalister som vandrar sin egen väg. Lyfter på stenar som ingen ser och avslöjar vad som egentligen händer i landet, hos människorna där ute och på platserna som etablissemangen helst vill glömma. Allt blir inte scoop, det är poängen, men allt skapar engagemang. Och när det verkligen smäller till, som i vårens reportage om skolans flummiga kunskapskrav, rubbar hennes journalistik alla cirklar och tvingar ministrar att agera. Katarina Gunnarsson är sinnebilden av en riktig reporter, en outtröttlig murvel i Pelle Wendels anda”, lyder juryns motivering.

Katarina Gunnarsson, i grunden utbildad antropolog, är glad över priset och över att den typ av journalistik hon gör uppmärksammas. Hon har ägnat en stor del av sin tid på Sveriges Radio åt att rapportera från svenska bruks- och förorter:

– Bruksorter och förorter och människor på de platserna, som annars sällan blir hörda, är vad jag har hållit på med i 25 år. Det är min mission, att ta med dem in i finrummet, säger Katarina Gunnarsson.

Annons

Senast i två reportage från Borlänge om socialdemokraternas kris.

– Socialdemokratins ställning i bruksorterna är jättespännande. Ska bruksorterna gå the Trump way, eller hur ska det bli?

Du beskriver din arbetsmetod som ”pejlande journalistik”. Kan du utveckla?
– Först läser jag mycket innan, kollar siffrorna och så. Sen åker jag iväg bara. Det är min arbetsmetod. Jag vet inte vad människor kommer att berätta eller vilka jag kommer att träffa. Det gäller att hänga med liksom.

– Jag hittar mina idéer för att jag lyssnar på människor överallt. Jag får uppslag när jag pratar med folk i gångtunnlar, korvkiosker, bussköer. Jag går också väldigt mycket när jag är på en plats.

Har du fått kämpa för att kunna jobba så här?
– Nej, jag har väldigt bra chefer. Jag vill lyfta den lite osynliggjorda mellanchefens roll, reportagecoachen. Att ha chefer som litar och tror på mig och inte petar i onödiga detaljer – tack för det.

Hur väljer du vilka grejer du vill gå vidare med?
– Ofta finns det någon statistik bakom som jag blir nyfiken på. Oj, här sjönk Moderaterna i Vaxholm, vad handlar det om? Eller mina sex reportage om skolan, som började med ett reportage om de abstrakta frågorna i skolan. Alla föräldrar visade sig ha råkat ut för samma flummiga läroplan. Det blev sex reportage, jag fick fortsätta gräva.

Hur jobbar du med själva berättandet?
– Jag kommer hem med jättemycket inspelade timmar, ofta har jag förträngt hur många, och är på gott humör eftersom jag älskar att vara ute och träffa folk. Sedan kommer det jävla slitet med att klippa ner det. Då blir jag alltid olycklig, jag tycker om alla jag intervjuat och vill ha kvar allihop. Det slutar med att jag de sista två dygnen rullar in mig i en röd filt och går in i nån slags trauma, med nikotintuggummin och ångest. Och sen kommer det ut. Med de långa reportagen håller jag på så. Aldrig blir det bättre.

Men du vill fortsätta utsätta dig för det här.
– Ja. För varje gång jag träffar någon som tycker att de inte har något att säga: ”inte ska väl jag, jag bor här i Borlänge…”, men sedan öppnar upp och drar igång – det är vackert. Och det är roligt och det är viktigt för demokratin.

– Men att få behålla det där glittret, den lilla personliga biberättelsen, är något jag får kämpa för när reportagen ska ner från femton till sju minuter.

Intresset för bruks- och förorterna har rötter i Katarina Gunnarssons bakgrund. Hennes pappa föddes 1916 i en liten nordskånsk by och flyttade till Farsta på 1950-talet, och mamman kom från lilla småländska Kristdala.

– På somrarna reste vi alltid till de här byarna. Sedan växte jag upp i Farsta och gick i en väldigt socialt utsatt klass med svensk arbetarklass. Det präglade mig också. Mina klasskompisar blev kvar på torget i de här områdena, som de har sett förändras. Där finns stora utmaningar. Ska förorterna gå åt det populistiska hållet, eller ska de inte det?

Katarina Gunnarsson har tidigare bland annat fått Publicistklubbens stora pris samt varit nominerad till Stora Journalistpriset och Guldspaden.

Per Wendel-priset delas ut årligen sedan 2006 och går till en journalist som verkar i Expressenreportern Per Wendels anda som orädd avslöjare.