”Jag höll på att frysa ihjäl några gånger”
En av nyheterna i SVT-hösten är dokumentärserien ”36 dagar på gatan” där fotografen Christoffer Hjalmarsson skildrar livet för Stockholms hemlösa genom att leva som en av dem.
Programidén är norsk från början, berättar Christoffer Hjalmarsson.
– En person som lämnar det man har, hem, familj, och går mer eller mindre rakt ut på gatan och försöker interagera med andra hemlösa för att belysa deras situation.
Han levde 36 dagar på Stockholms och Uppsalas gator i januari till februari 2018.
Hur var det?
– Extremt tufft; det var minus 14 som kallast. Det är en genomgående tortyrmetod som de hemlösa genomgår varje vinter, hela Stockholms innerstad är stängd med portkoder. Stadens försök till tak över huvud-garantin fungerar inte heller. Flera av falangerna hemlösa ogillar att vara på härbärgen, och man tillbringar många nätter ute och väntar, försöker få någon form av värme.
– Centralstationen stänger 00:30 medan Cityterminalen öppnar 03:15. Under den tiden finns inga tillhåll om man inte har pengar och kan gå och sätta sig på nattöppna McDonalds eller Max. Annars måste man vara ute, och att sova ute i minus fjorton går inte.
Varför är det du gjort viktigt?
– Framför allt är det extremt viktigt att jag i min roll som bildjournalist inte den här gången gör ett nedslag på plats och sen åker tillbaka till mitt hotell. Det här ger en ökad förståelse för vilka människor de hemlösa är och hur de lever. Jag kan visa att de är mycket mer komplexa än man ser genom att göra en intervju. De tog mig också under sina vingar, hjälpte mig.
Filmkritikern Elias Björkman på Svenska Dagbladet uttryckte skepsis mot programidén:
Hur kan man veta hur det känns att vara hemlös på riktigt när man vet att när experimentet är slut har man en varm säng som väntar, frågar han i en krönika, och befarade "ett naivt försök till wallraff som tär på resurser ämnade för dem som behöver det mest".
– Mentalt är jag såklart inställd på att dag 36 är allt över för min del, så det är inte alls som att bo flera år på gatan, men det ger en närmare bild. Jag har frågat många av de hemlösa om det här är en form av turistande från mitt håll, och alla har sagt ”nej, för du har gått all in. Det är så här man måste göra för att kunna se den verkligen vi lever i", säger Christoffer Hjalmarsson om kritiken.
– Jag vet heller inte på vilket sätt jag skulle ta resurser från andra hemlösa. Min moraliska kompass var att inte ta in på härbärgen och inte sitta och tigga, av just den orsaken. Och hur ska man annars göra wallraff om man inte går hem efteråt?
För sin överlevnad förlitade han sig i stället mycket på organisationer som delar ut mat, där maten är skänkt och ofta finns i överflöd.
– Jag var transparent med vad jag höll på med. Jag frågade också i matbutiker när de skulle stänga om det fanns något jag kunde få, som ändå skulle kastas.
– Men jag var jävligt nära att frysa ihjäl några gånger.
Vad hoppas du att serien ska visa?
– Som samlad erfarenhet är det här en extremt utsatt grupp som det inte finns något politiskt intresse för. Medialt görs det mycket nedslag, men det är nog som journalist lätt att tro att det här är en politiskt viktig fråga, som jag har förstått finns det dock inget politiskt intresse kring den.
– Mediernas roll borde handla om att skildra det urholkade skyddsnätet som bildats. En person jag lärde känna på gatan sa att det är minst två nya personer på Centralstationen varje dag. Det kan man fundera på, vad beror det på och ska det vara så när vi har ett fungerande skattesystem?