Ingen går säker för P3s Pippirull

(Fotnot:Pippirull sänds måndagar, tisdagar och fredagar 11.03-12.00. Gamla inslag finns på: www.sr.se/p3/program/pippirull.)

Pösmunkar, penningroffare och uppblåsta makthavare lever farligt när Pippirulls reportrar rycker ut.
Ibland är humorn för hårt skruvad tycker lyssnarna och det har gjort Pippirull till Sveriges Radios mest anmälda program.

Precis som vanliga redaktioner följer Pippirull upp andras nyheter men där

slutar likheterna.

Ett exempel: Dagens Nyheter avslöjar att aktietipsen från de välbetalda fondmäklarna ofta är värdelösa. Pippirull-redaktionen ringer upp en mäklare på Carnegie fondkommission. Trots tio miljoner kronor i årsinkomst har hans aktieråd varit bortkastade i två fall av tre.

Den påtagligt irriterade mäklaren får frågor om hur ett så undermåligt resultat kan motivera en så gigantisk lön. Inte blir han på bättre humör när Pippirull råder honom att singla slant eller räkna ”ärtan-pärtan-puff” när han nästa gång försöker gissa sig fram till köpvärda aktier.

– Det är skönt att sätta en så tydlig luftsvävare på plats, kommenterar Pippirulls Olle Palmlöf. De där börskillarna är vana att intervjuas av slickande ekonomijournalister och blir ställda när de för en gångs skull får lite kritiska frågor.

Allra bäst trivs Pippirullarna när de får slå uppåt, mot etablerade pratmakare. Som när moderaten Lars Tobisson sagt i medierna att det var lika sannolikt att böckling skulle bli hela världens favoritmat som att regeringens mål om en halverad arbetslöshet skulle hålla.

Men så en dag uppnåddes regeringens arbetslöshetsmål. Den veckan kunde Pippirulls lyssnare höra hur Tobisson gång på gång blev uppringd av personer från Kina, Finland, Indien etc som på bruten engelska förklarade att böckling var deras favoriträtt…

Enligt den mediala dramaturgin är det som bekant viktigt att skildra konflikter. Pippirull går ett steg längre och skapar konflikter. Metoden går ut på att hetsa makthavare mot varandra.

Ett fall är då Pippirulls Bobbo Krull ringer ömsom Bert Karlsson, ömsom en vänsterpolitiker och framför påhittade uttalanden de ska ha gjort om varandra. Vänsterpolitikern får reda på att Bert Karlsson kallat honom för en blek politiker som lever i en låtsasvärld likt Alfons Åbergs låtsaskompis.

De båda kontrahenterna får höra alltfler uppdiktade påståenden och atmosfären blir mer och mer hätsk.

Bert Karlsson meddelas att vänsterpolitikern och hans kompisar brukar springa efter honom i riksdagskorridoren, grimasera och kalla honom ”spädgrisen”. Slutligen tappar Bert Karlsson fattningen och börjar gorma om att larma tidningarna: ”Det här kan fälla hela jävla vänsterpartiet”. Innan Bert Karlsson får reda på att allt är en bluff har han redan hunnit larma Expressen och Aftonbladet.

Bland favoriterna att häckla finns medierna, framför allt kvällstidningarna.

– Fast att ge sig på dem är nästan som att skjuta mot öppet mål, tycker Olle Palmlöf. Kvällstidningarna försöker ge bilden av att de är på folkets sida, men sättet de skriver på är verkligen att klappa människor på huvudet.

Även enskilda journalister riskerar att hamna i Pippirull. Jan Guillou behandlas med stor respektlöshet och intervjun inleds med frågan: ”Hur kan du som är så liten se ner på så många?”

Ett återkommande inslag är praktikanten Fredrik som gör allt för att framstå som stenhård reporter.

Som när praktikant Fredrik beger sig till MTV-galan och försöker ta sig förbi vakterna med motiveringen att han ska avslöja knarket bland artisterna. Utskrattad av vakterna påtalar han för dem hur allvarligt det är att hindra tredje statsmakten i sin yrkesutövning och hotar att ta upp det med Guillou på Publicistklubben.

En annan gång får praktikant Fredrik i uppdrag att skildra ungdomsvåldet i invandrartäta Stockholmsförorter. Men han vågar inte bege sig dit utan åker istället till Östermalms gymnasium. Där träffar han Carl, Adam och Oscar som efter viss övertalning går med på att spela våldsbenägna invandrarungdomar så att praktikanten kan få ihop sitt efterlängtade reportage.

I verkligheten heter praktikanten Fredrik Johnsson, är 18 år och går i gymnasiet.

– En del har tagit lite illa upp när jag efter intervjun berättat att jag gjort ett satirprogram med dem, berättar han. Men mitt syfte är inte att göra bort de intervjuade utan att driva med journalistrollen och unga journalister som vill ha sitt scoop till varje pris.

Hittills har 14 Pippirull-inslag anmälts till Granskningsnämnden men än så länge har inget fällts.

Meningen med programmet är bland annat att skapa upprördhet genom att driva med fåniga samhällsfenomen men det finns naturligtvis gränser.

– En gång ringde jag den alkoholklinik där Gudrun Schyman varit intagen, berättar Olle Palmlöf. Jag sa att jag hade alkoholproblem men efter ett tag lät jag förstå att mitt problem var att jag inte blev full tillräckligt fort.

Den som svarade var en före detta missbrukare som kämpat för att bli kvitt sitt beroende. Det blev inte särskilt kul och vi sände det aldrig.

En av de senaste anmälningarna till Granskningsnämnden handlar om när Pippirull ringde upp en politiker som är för homosexuellas rätt att adoptera. Reportern utgav sig för att vara homosexuell och tackade politikern eftersom han själv gärna ville adoptera. Plötsligt frågade reportern om man kan lära barn att suga kuk redan när de är två år.

Är det här roligt?

– Tanken var att driva med den sjuka föreställningen att homosexualitet och pedofili går hand i hand. Fördomen skulle sättas i halsen på lyssnaren men det blev misslyckat, tycker Olle Palmlöf.

När Journalisten är på besök hos Pippirull ringer telefonen. Det är advokat Michael Fischbein, som ofta ägnar sig åt förtalsmål. Bobbo Krull som tagit emot samtalet ser en smula matt ut när han lagt på luren. Retsamma Pippirull kan räkna med fortsatt blåsväder.

STAFFAN WOLTERS

sw@sjf.se