Gå direkt till textinnehållet

Hoten mot oberoendet

Att förbundspressen är så självständig och oberoende som möjligt, med utrymme för granskning och kritik av sina egna organisationer, är helt avgörande för dess trovärdighet.

Det senaste året har jag blivit uppringd av en rad bekymrade redaktörer. Gemensamt har de att de sitter på samma sorts uppdrag som jag, som chefredaktör för en fackförbundstidning eller organisationstidning. Gemensam är också oron inför framtiden, framför allt när det gäller möjligheten att självständigt och oberoende utföra sitt uppdrag.

En del av frågorna har gällt ekonomi och skatter. Ändrade skatteregler och en ändrad praxis hos skattemyndigheten har gjort att allt fler organisationer och förbund valt att bolagisera sina tidningar, för att minska skatteeffekterna. I samband med detta rapporterar flera redaktörer om hur de upplever det som att friheten för tidningarna beskärs, genom nya organisationslösningar och minskade ekonomiska ramar.

bryt

Ibland är hoten mot den redaktionella friheten dock större än så. På en del håll rapporteras om planer på förändringar i den redaktionella policyn, med en hårdare styrning av tidningarnas uppdrag och inriktning, så att tidningsutgivningen i allt högre grad likställs med övrig kommunikation inom organisationerna. Något som om det genomfördes fullt ut, så att chefredaktörerna även förlorade positionen som ansvarig utgivare (vilket vissa redaktörer ser som ett reellt hot) skulle kunna förvandla organisationstidningarna till rena PR-organ för uppdragsgivarna, snarare än självständiga medlemstidningar.

Dessa tendenser är viktiga att bemöta och bekämpa. Att förbundspressen är så självständig och oberoende som möjligt, med utrymme för granskning och kritik av sina egna organisationer, är helt avgörande för dess trovärdighet. Därför var det ett viktigt beslut när en av arbetsmarknadens centrala parter, TCO, i förra veckan klubbade en ny policy för TCO-tidningen, där tidningen – som ska göras om och spara pengar det kommande året – garanteras såväl en fri och självständig ställning som tillgång till information på alla nivåer i organisationen.

En organisationstidning kan aldrig bli helt fri. Den är, i så gott som samtliga fall, ekonomiskt beroende av sin ägare (ingen organisationstidning kan i dag överleva enbart på annonsintäkter). Det finns också alltid någon form av programförklaring för tidningen, där uppdraget definieras, om än i ganska generella termer. Men så länge det är stadfäst att tidningen är självständig i sina prioriteringar, så länge chefredaktören ensam ansvarar för innehållet och så länge tidningen garanteras full insyn i den egna organisationen, då finns förutsättningar för att utföra ett oberoende journalistiskt uppdrag.

bryt

Tidningen Journalistens verksamhet styrs, sedan 1995, av en sådan policy, som garanterar tidningen dess fria och självständiga ställning, såväl organisatoriskt som när det gäller innehåll, utformning och insyn i förbundets verksamhet. I policyn anges huvudinriktningarna för tidningen – att den samtidigt ska vara en yrkestidning, en facklig tidning och en medlemstidning – och att tidningen såväl ska ”spegla förbundets inre och yttre liv” som ”kritiskt granska förbundets alla led”.

En sådan policy signalerar en vilja att låta tidningen i första hand vara medlemmarnas tidning, inte förbundets. Om fler förbund och organisationer valde lika tydliga formuleringar, istället för att gradvis strypa redaktörernas oberoende, skulle mycket vara vunnet.

mj@journalisten.se

bryt

P.S. Sparniten inom Sveriges Radio fortsätter. Sedan årsskiftet gäller flera nya riktlinjer för samtliga anställda, vilket ska leda till väsentliga besparingar. Bland annat har SR dragit in på vissa städtjänster, så att alla anställda (japp, det gäller dig också, Peter Örn!) numera själva måste rengöra mikrovågsugnarna på arbetsplatsen efter sig. Förväntat sparnetto bara för detta: 150 000 kronor på årsbasis, enligt fredagens utgåva av Radiotidningen. Med den takten tar det bara 33 år innan VD-fallskärmen till Joachim Berner är intjänad.

bryt

P.S. 2 Söndagens Expressen innehöll en sensationell ”nyhet”. I sin krönika skrev Ulf Nilson att Mijailo Mijailovic ”så gott som säkert med hjälp av likasinnade, mördade Anna Lindh”. Krönikör Nilson ”vet” alltså att det var flera inblandade i mordet. Intressant. Fast vad betyder ”likasinnad” i det här sammanhanget? Serb? Psyksjuk? Eller något annat?

Fler avsnitt
Fler videos