Fel i tidningen gav böter
Ibland får man känslan av att vissa redaktioner gömmer sig bakom utgivarskapet och nöjer sig med att dra gränsen vid vad som är juridiskt otillåtet. Det är svårt att vinna mot medierna i rätten i Sverige – och detta faktum utnyttjas ibland av medier som medvetet lägger sig väldigt nära gränsen för vad som är straffbart.
I torsdags dömdes reportern Sandra Widing till böter för ärekränkning. Hon hade skrivit en rad artiklar om en bilhandlare som flera gånger dömts för ekonomisk brottslighet och som nu sålt en begagnad Nissan utan att överlämna några registreringshandlingar till kunden.
Artiklarna var i sak korrekta, med ett undantag: det stod att bilhandlaren dömts i fem olika städer. I själva verket var det bara tre. För detta dömdes Sandra Widing för ärekränkning och ska nu betala dagsböter på totalt 3 000 kronor.
Låter det obekant – och osannolikt? Det kan bero på att fallet inte utspelades i Sverige, utan på Åland, där lagstiftningen är annorlunda än hos oss. Där kan även enskilda reportrar åtalas för förtalsbrott och kränkande av privatlivet; inte bara ansvarige utgivaren, som i Sverige.
Domen mot Ålandstidningens reporter är ändå anmärkningsvärd, eftersom felet i tidningen var bagatellartat och dessutom snabbt korrigerades i en rättelse. Den kritiseras också nu hårt, bland annat av tidningens förre chefredaktör Jan Helin, som själv också åtalades i samma ärende. Det åtalet lades dock ned, medan reporten fälldes, för att ha ”framfört osanna uppgifter”.
bryt
Fallet påminner oss om att det inte är långt till länder med en betydligt mer restriktiv tryckfrihetslagstiftning än vi har i Sverige – och visar vad som kan hända om denna lagstiftning skulle urholkas, under trycket av ett ökat misstroende gentemot medierna. Vilket är ett i högsta grad reellt hot i dag, i ett läge där statsministern slagit fast att självsaneringen i medierna inte fungerar – och där många tycker sig se allt fler exempel på det varje dag.
Men Ålands-fallet väcker också tankar om det personliga ansvaret. Jag är den förste att försvara linjen med ett ansvarigt utgivarskap, där redaktören bär allt juridiskt ansvar. En situation där enskilda reportrar ska behöva bli ängsliga för att göra vissa jobb, med risk att dras in i en rättslig process, är naturligtvis orimlig.
Däremot finns det också risker med det svenska systemet. Ibland får man känslan av att vissa redaktioner gömmer sig bakom utgivarskapet och nöjer sig med att dra gränsen vid vad som är juridiskt otillåtet – inte vid vad som är förenligt med de pressetiska reglerna och en rimlig, inte bokstavsvrängande, balans mellan personlig integritet och allmänintresse. Det är svårt att vinna mot medierna i rätten i Sverige – och detta faktum utnyttjas ibland av medier som medvetet lägger sig väldigt nära gränsen för vad som är straffbart.
Dagens Nyheter har den gångna veckan inlett en lovvärd och intressant serie om ”journalistkultur”, med flera tydliga exempel på hur det personliga ansvaret riskerar att raderas bort, i en allt mer uppskruvad konkurrens.
bryt
Det är lätt att låta moralistisk och otidsenlig när man säger det, men självklart har varje journalist och redaktör en skyldighet att värna en trovärdig och ansvarstagande journalistik. Om inte det ligger till grund för såväl arbetsmetoder som den kontinuerliga diskussionen om vad som kan och bör publiceras riskerar vi att gå mot en Ålands-situation, där svenska reportrar döms till böter för felaktigheter i sina artiklar. Eller, som diskuterades i samband med lanseringen av debattboken Ekonomiskt förtal (Institutet för mediestudier) i förra veckan: en utvidgning av förtalskatalogen, på ett sätt som kan få stora konsekvenser för såväl källskydd som publiceringsöverväganden inom bland annat affärsjournalistiken.
Det vore ett högt pris att betala för enstaka journalistiska övertramp.
mj@journalisten.se
P.S. Efter all medieträning och floskeltuggande låter idrottsstjärnorna ofta lika spännande som presstalesmän för kommunstyrelsen. Men ändå: jag vägrar tro att Zlatan Ibrahimovic yttrat meningar som ”Detta är smutskastning. Jag är upprörd, ledsen och sårad./…/Det är ett oförlåtligt påhopp”, vilket påstås i Hans Linnés intervju med honom i Expressen i helgen. Låter det som den Zlatan ni känner? Eller som spökskrivande framför tangentbordet?