Gå direkt till textinnehållet

En spade i huvudet på Pedersen

Hur väl fungerar de svenska mediernas självsanerande etiska system? Det är en fråga som Esben Pedersen, känd som ”bluffläkaren i Torsby” säkert funderar en hel del över i dag.

Hur väl fungerar de svenska mediernas självsanerande etiska system? Det är en fråga som Esben Pedersen, känd som ”bluffläkaren i Torsby” säkert funderar en hel del över i dag.

I höstas tyckte han sannolikt att systemet fungerade bra. Då hade allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm skrivit ett svavelosande utlåtande, där han sågade Värmlands Folkblads artiklar om den läkarstuderande praktikanten på Torsby sjukhus som ett ”obehagligt exempel” på hur en regional tidning med stark ställning ”använder sin ansenliga makt för att krossa en i sammanhanget försvarslös person”. Rapporteringen om Pedersen beskrevs som okritisk, odistanserad och manisk. Ett par månader senare gick Pressens Opinionsnämnd på Stenholms linje och klandrade VF för att ha brutit mot god publicistisk sed. PON tog inte till lika starka ord som Stenholm och mildrade dennes krav på klander av allvarligaste slag, men konstaterar likväl att det var onödigt att publicera Pedersens namn och att tidningen inte haft fog för att påstå att han fått sin tjänst efter att ha lämnat falska uppgifter om sin utbildning.

Nu har ytterligare några månader gått – och då överraskar juryn för Grävande journalisters utmärkelse Guldspaden med att nominera artikelserien som en av tre möjliga pristagare i kategorin liten tidning. ”Det finns inga regler som säger att man inte kan nominera en artikel som fällts av PON”, säger juryns ordförande Hans Strandberg och tillägger att de ”bara tittat på själva hantverket”.

Med andra ord: det var bra grävt. Även om det fanns något ruttet i det uppgrävda och trots att han som fick myllan i nyllet blev kränkt.

Detta är säkert svårt att få ihop för fler än Esben Pedersen.

Visst kan man till en del skilja på prestation och presentation. En del av PO-kritiken riktas just mot redigeringen, som han beskrivit som ”tanklös”. Sättet att genomgående vinjettera med ”Torsby-bluffen” på alla artiklar som berörde fallet bidrog till att VFs publiceringar fick en ”mantraliknande” karaktär, menade Stenholm. Men grundkritiken mot VFs publicering handlar ändå om något annat: att tidningen i alltför starka ordalag pekade ut en person på otillräckligt – och i vissa fall direkt felaktigt – faktaunderlag.

Att ämnet som VF tog upp var angeläget och av allmänintresse förnekar ingen. Men priset för den person som utpekats hårdast var orimligt högt.

Att VF nu kan belönas för detta känns väldigt märkligt – och som ett hot mot trovärdigheten i hela det pressetiska regelverket. Om inte journalisternas egna organisationer bryr sig om fällningar av så grov kaliber som den här – utan istället börjar argumentera om att även kränkande publiceringar kan rymma bra hantverk – då sänder det ut tydliga signaler om en låg status för de självsanerande nämnderna.

Det etiska regelverket är redan i gungning, med en Textreklamkommitté som är på väg att möta sotdöden, en Yrkesetisk nämnd som saknar ärenden och en Granskningsnämnd som upplevs som alltför politisk. Att i det läget desavouera den enda av instanserna som fungerar någorlunda väl, genom att totalt ignorera dess beslut, kan bara gynna dem som helst inte vill att det självsanerande regelverket över huvud taget ska finnas kvar.

PS I förra veckan fattade Högsta domstolen ett beslut som kan vara av största betydelse för journalisternas kamp mot den tilltagande domstols- och myndighetssekretessen. Det gällde namnet på en person som misstänks vara inblandad i kidnappningen av Siba-VDn Fabian Bengtsson. Detta hemligstämplades med hänvisning till risken för att mediebevakningen skulle åsamka mannen ”allvarliga men”. Kriminaljournalisten Zendry Svärdkrona överklagade beslutet i två instanser och efter en snabbehandling av HD blev det en journalistisk seger: HD fastslår att allvarliga men inte kan gälla mediernas uppmärksamhet, utan att det handlar om trakasserier av allvarligare slag.

Fast namnet blev ändå inte offentligt. I andra andetaget konstaterade HD nämligen att förundersökningssekretessen ska gälla. Ett steg framåt och ett bakåt. Så dansas sekretessvalsen i domstolsväsendet.

mj@journalisten.se

Fler avsnitt
Annons
Profilen

”Jag kan ingenting om robotar och missiler, men jag kan kultur”

För Edgar Mannheimer är det kulturen och historien som ger bäst förståelse för konflikterna i Mellanöstern.
Fler profiler

Senaste numret