”Det finns hur mycket bilder som helst”

Journalisten har tidigare berättat om demonstrationerna där medlemmar eller sympasitörer från nazistiska NMR höll upp plakat med namn och bilder på kända journalister och politiker som beskrevs som ”förbrytare”.

Journalisten Alexandra Pascalidou, ex-journalisten Willy Silberstein och Gudrun Schyman har alla vittnat om att de kände sig hotade och polisanmälde händelserna. Åklagaren har nu alltså lagt ner de förundersökningar som handlar om förtal på grund av att man inte kunnat identifiera någon person med skylt.

Alexandra Pascalidou köper inte den förklaringen.

– Sedan det hände har jag fått jättemånga bilder och länkar skickade till mig, där bland annat Researchgruppen och andra redan har identifierat personerna. Polisen ska känna till det här redan. Högerextremister vill skrämma oss till tystnad och hota oss för att vi inte ska göra vårt jobb, och att det här sammanfaller med att de som har makten uttryckligen har gått ut och sagt att man ska börja ta de här frågorna på allvar … det gör det här extra ledsamt. Om man har ett sådant här uppenbart fall av hot och förtal med ansikten som är lätta att identifiera, om samhället inte förmår att lösa det här, vad ska de då lösa? säger Pascalidou.

Alexandra Pascalidou poängterar att situationen är extra svår för henne och andra frilansar som inte har någon säkerhetsavdelning eller redaktion att luta sig mot.

– Själv försöker jag få tag i polisen under flera dagar ibland. Det jag ser nu är en ängslighet bland medier som retirerar när de ser människor utsättas för nazism och rasism. Jag vet flera andra personer som vill gå vidare med detta men de vågar inte eftersom de är rädda, säger Pascalidou.

Enligt uppgifter till Journalisten har flera pressfotografer som var på plats under demonstrationerna blivit ombedda av polisen att skicka in sina bilder av händelserna. Bland annat SvDs fotograf Lasse Pehrsson och tidningens bildchef Joakim Ståhl. Men då har det enligt våra uppgifter handlat om en annan händelse, där en samling maskerade NMR-anhängare med hjälmar och sköldar gjorde utfall mot den samlade presskåren som arbetade i den av polisen godkända mediezonen.

– Jag blev kontaktad och ombedd att skicka mina bilder från konfrontationen. De bilderna har ju alla, och det finns hur mycket bilder som helst, på allt som hände såvitt jag vet, säger Lars Pehrsson.  

Journalistförbundet ser allvarligt på händelserna och har nu begärt ut förundersökningen för att kunna göra en djupare analys av varför detta lagts ned.

– Det är uppenbart att den här typen av hot inte bara är riktad mot privatpersoner utan även mot en funktion i vårt samhälle, och den kombinationen borde innebära en större ansträngning från polis och åklagare vid utredningar som denna, säger ordförande Jonas Nordling.

För att driva ett ärende om förtal hela vägen finns det speciella förutsättningar. Bland annat krävs en målsägarangivelse, en åklagare kan alltså inte, utom i väldigt speciella fall, driva ett ärende om målsäganden inte vill det själv. Kammaråklagare Ulrika Åberg var den som tog beslut om att ta upp förundersökningen.

– Det är bara de här tre personerna (Silberstein, Schyman, Pascalidou reds.anm.) som angett att de vill driva det så det blir ointressant om man kan identifiera andra skyltar som fanns eller gärningsmän, säger Ulrika Åberg till Journalisten.

Andra förutsättningar som måste klaffa för att kunna driva ett förtalsmål är att en åklagare ska anse det påkallat att driva det aktuella ärendet. Att Åberg i det här fallet valde att ens driva det till förundersökning är ovanligt menar hon.

– Tröskeln för de här brotten är ganska hög, i normalfallet ska målsäganden driva det själva om det inte handlar om speciella fall. Vi brukar främst driva fall när det exempelvis läggs ut nakenbilder på nätet som får extra stor spridning, då brukar det anses påkallat, säger Åberg.

Förstår du att många tycker att de här fallen inte prioriteras rätt?
– Det handlar inte om att vi inte prioriterar, utan vad vi får prioritera. Det krävs helt enkelt en viss nivå av ärekränkning för att vi överhuvudtaget ska titta på det. I det här fallet har vi inlett förundersökning då vi gjorde bedömningen att det fick extra stor uppmärksamhet i medierna, och att det handlade om väldigt kända personer. Normalt när polisen eller andra ser att ett brott begås så agerar vi även om den som utsätts inte vill det av någon anledning. Så kan vi inte göra här.

Räcker det för åtal om ni ser vem som håller i en skylt?
– Sånt är lite svårt att svara på. Det skulle i alla fall kunna leda så långt att man identifierar en skäligen misstänkt och sen ska man ju ta in dennes synvinkel på det som hänt, sen gör man en bedömning därefter. Men det är flera steg innan man hamnar i ett åtal. I det här fallet finns det bilder som polisen har tittat på, men man kan inte identifiera någon.