Bryr sig någon om pressetiken?
Tyckte ni också att gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter, där ett antal medieforskare hävdade att svenska medier är lika påverkningsbara för externa intressen som i Turkiet och Sydkorea, var något märklig? Det kan bero på att det inte var en debattartikel. Det var en evenemangsannons. Men frånsett det konstaterades där ändå en del mycket viktiga saker.
Tyckte ni också att gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter, där ett antal medieforskare hävdade att svenska medier är lika påverkningsbara för externa intressen som i Turkiet och Sydkorea, var något märklig? Det kan bero på att det inte var en debattartikel. Det var en evenemangsannons. Men frånsett det konstaterades där ändå en del mycket viktiga saker.
Evenemanget ifråga hålls i dag, tisdagen den 27 september, på SNS i Stockholm. Rubriken lyder “Mediernas integritet. Vem granskar granskarna?” och upplägget består av ett slags rollspel där PKs ordförande Stig Fredrikson ska representera “Mediesystemet”, Bonniers styrelseordförande Carl-Johan Bonnier (känd från P1s lördagsintervju) representerar Medieföretaget, Anna Körnung, SvD Näringsliv, representerar Redaktionen och Aftonbladets Jesper Bengtsson representerar Journalisten (yrkespersonen alltså, inte tidningen). Dessa fyra ska sedan bombarderas med synpunkter och kritik från forskarna Olof Petersson, Monika Djerf Pierre och Jesper Strömbäck. Japp, det var de som skrev DN Debatt-artikeln, tillsammans med Lennart Weibull – möjligen som en följd av att för få anmält sig till seminariet och att det behövdes lite drag under galoscherna. Det var ju ett tag sedan boken “Mediernas integritet” kom – och om man bara dammar av den, lägger till en internationell rapport (enligt vissa uppgifter tre år gammal) och tokdrar lite på vinklarna, så har man ju ett carte blanche in på debattsidan, det vet vi. Och eftersom övriga medier glatt går vidare på det som stått på DN Debatt borde det därmed bli lite mer rusning till eftermiddagens begivenhet.
Inte mig emot, i och för sig, för frågan är brännande angelägen – och mycket av det som forskarna skriver, i såväl boken som debattartikeln, är insiktsfullt och viktigt. Slutsatsen att det är snudd på u-landsnivå på det pressetiska regelsystemet är dock så vriden att den bara kan fungera som provokation – och lär snarare leda till att medieföretagen och de olika organisationer som står bakom det etiska regelverket sparkar bakut och tar avstånd från debattörerna, än att de går in i debatten på allvar.
Vilket är synd. Det som skulle behövas är ju att Tidningsutgivarna, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och även etermedieföretagen tillsammans visar upp en seriös ambition att lyfta frågorna om pressetik, yrkesetik och kommersiell påverkan från det limbo de befunnit sig under flera år och se till att utvecklingen börjar gå framåt. Genom att diskutera med varandra – och genom att ta intryck av den externa debatten.
I dag är det ju så att debatten om mediernas etik är mer livlig än någonsin – bland allmänheten. Mediekritik har blivit något av en folkrörelse och frågor om mediernas agerande och publiceringar är i dag allmängods och inte längre någon intern angelägenhet för branschen. Vilket naturligtvis är en väldigt positiv utveckling. Ju mer medierna diskuteras, ju större transparens det finns kring journalistiken, desto bättre ur ett demokratiskt och publicistiskt perspektiv.
Därför är det så sorgligt att positionerna kring det pressetiska regelverket och de mediegranskande instanserna är så låsta. I Pressens Samarbetsnämnd, som är det organ som hanterar de pressetiska spelreglerna, är relationerna mellan parterna mer ansträngda än i en inledande budgetdiskussion mellan regeringen och dess stödpartier. Där har man, i år, fullständigt misslyckats med att hitta en lösning på hur frågorna om textreklam och kommersiell påverkan ska hanteras, vilket lett till ett läge där Pressens Textreklamkommitté i praktiken upphört att existera och där man nu i snigelfart utreder om man möjligen ändå kan ha kvar den gula brsochyren med riktlinjer mot textreklam, även om man inte har någon instans som kontrollerar att de efterlevs.
Att diskutera hur resten av regelverket, det vill säga de pressetiska reglerna PO/PON-systemet och även granskningen av etermedierna, ska kunna utvecklas och moderniseras, tycks inte ens vara möjligt för tillfället. Etermedieföretagen är, möjligen med undantag för TV4, inte intresserade av frågan, medan Tidningsutgivarna håller alla dörrar stängda och hårt driver linjen att det ska vara varje utgivare som fattar publiceringsbesluten – och inte något formellt regelverk. Vilket i sig är en självklar hållning: grunden för all pressetik måste vara den individuella värderingen, eftersom alla fall är olika. Däremot måste inte det vara detsamma som att man säger nej till en gemensam värdegrund och är beredd att uppdatera och revidera den, i takt med att medielandskapet, medievanorna och journalistikens former förändras. Om man inte är beredd att ta sitt ansvar för att den diskussionen förs och leder till konkreta förbättringar spelar man ett högt spel, med tryckfrihetslagstifntingen och det självsanerande systemet som insats.
I debattartikeln i DN slog forskarna bakom Demokratirådets rapport fast några viktiga saker:
1. Fri och oberoende journalistik förutsätter att medierna har integritet både inåt och utåt. Men inte sällan finns det ett stort avstånd mellan detta ideal och mediernas verklighet.
2. Det pressetiska regelverket har blivit föråldrat och fungerar inte tillfredställande i dagens mediemiljö. Det är också splittrat, krångligt och svårgripbart.
3. Medieföretag och redaktioner framstår ofta som slutna och ovilliga att bli granskade.
För mig, som sysslat med de här frågorna i ett antal år, är detta självklarheter. Det är en korrekt bild – och det är från den som diskussionen om hur pressetiken och frågor om mediernas integritet och ansvar borde utgå. Man behöver inte ta till överdrifter om exakt hur uselt det pressetiska regelverket är, utan det räcker att utgå från dessa tre centrala punkter: Integriteten. Självsaneringen. Öppenheten.
Vid Publicistklubbens senaste debatt i Stockholm ställde Stig Fredrikson mot slutet frågan “Är det någon som bryr sig om de pressetiska reglerna i dag?”.
Svaret på den frågan är säkert självklar för de flesta. Merparten, i synnerhet i journalistkåren, säger ja. En del, framför allt bland mediekritiker och människor som känner sig drabbade och kränkta av medierna, säger lika självklart nej.
Men det viktiga är inte vad man svarar. Det viktiga är att branschen, i alla dess delar, i handling börjar visa att man bryr sig. Genom att se till att utvecklingen börjar gå framåt.
mj@journalisten.se
PS: Hur påverkbara är medierna för externt tryck? Det är en av de frågor som tas upp i debattartikeln i DN. Efter de senaste veckornas intervjuer där intervjupersonerna i olika utsträckning tycks ha fått utöva inflytande på valet av intervjuare, från Tiina Rosenberg till Ulf Lundell, är det en relevant fråga. Men villkor kan ställas på många sätt. Jag skulle till exempel vilka se listan på krav som ställdes innan Dagens Industri fick intervjun med Daniel Westling. För det var väl ingen slump att det intr ställdes en enda fråga som hade att göra med det faktum att Westling har en väldigt känd flickvän? Även utifrån ett affärsperspektiv hade det ju faktiskt varit intressant att veta hur han ser på vad den relationen betyder för hans verksamhet.
PS 2: I min skivsamling har jag ett antal radiointervjuer med olika artister (juvelen i samlingen är förstås Cynthia Goodings intervju med en mycket ung Bob Dylan, 1962). Däremot bröts någon sorts nördvall i veckan när samlingen berikades med den första CDn hittills med de bästa av en grupps presskonferenser. Det handlar förstås om Beatles: CDn ifråga följer med senaste numret av gubb-Bibeln Uncut och samlar 20 presskonferens-snuttar från åren 1964-66. Extrem överkurs, självfallet, men väldigt underhållande.