Besök i sorgens soffa

En stark skildring av en fruktansvärd sorg. Ett sätt att göra våldet mer förståeligt, genom att ge offren och dess anhöriga ansikten. Så kan man se på vissa mediers publiceringar inifrån de hem i Linköping som drabbades av dubbelmordet förra tisdagen. Men man kan också se det som intrång i en sfär som just här, just nu, borde få förbli privat trots att det som hänt totalt dominerar offentligheten.

Aftonbladets bilder på den

8-årige Mohamads pappa och farbror när de gråter i soffan, med handen för pannan och ansiktena förvridna av sorg är oerhört känslostarka. Samma sak med Expressens bilder på Mohamads gråtande storebror. Tillsammans med vittnesmålen i texterna förmedlar de en sorg som är ofantlig och som naturligtvis berör läsaren väldigt starkt.

Annons

bryt

De här offrens anhöriga har, såvitt jag kan förstå, gått med på att släppa in medierna i deras hem. De vill dela med sig. Ingen har tvingat sig på dem. Men det saknar betydelse, hävdar Östgöta Correspondentens chefredaktör Ola Sigvardsson som i torsdagens Studio Ett var mycket kritisk mot de medier som valt att intervjua de anhöriga och visa dem på bild. ”Man kan inte tala med människor som just fått sina anhöriga mördade. Jag tycker det är hänsynslöst”, sade Sigvardsson.

Sigvardssons utgångspunkt är att anhöriga i sådana här chocksituationer inte är förmögna att förstå vidden av sina beslut att släppa in medierna och att man därför måste vara extra försiktig. Corren valde därför att avstå från material som han bedömde som ”alltför närgånget”, även om han medger att det var ”svårt att välja bort ett bra journalistiskt material”.

bryt

Expressens Tommy Schönstedt har knackat på många dörrar hos familjer i sorg. I det här numret av Journalisten hävdar han att det är en myt att kvällstidningsjournalister är burdusa mot anhöriga – och att han åtta av tio gånger blir väl mottagen när han knackar på. I det specialnummer vi gjorde 2002 om journalistik om barn drev hans kollega Olle Eriksson tesen om att det ytterst handlar om civilkurage: att våga knacka på; våga se dem man skriver om i ögonen, även när det är svårt.

Hur nära ska man gå? Det är en av de svåraste frågor journalisterna – och de ansvariga utgivarna – har att hantera. Konflikten är den vanliga: allmänintresset vs den personliga integriteten, skyldigheten att skildra vs hänsynen mot dem man rapporterar om. Vi har i år sett flera exempel – bland dem Veinge, Knutby, Bering-mordet – på hur anhöriga reagerat oerhört starkt mot en rapportering som upplevts som alltför närgången. Jag deltog i torsdags i en debatt i Borlänge, arrangerad av Dalarnas journalistdistrikt, om bevakningen av mordet på polisen Ulf Grape i augusti. Där framkom att den ansvariga närpolischefen reagerat så starkt på att Avesta Tidning publicerat en bild – om än finstämd och symbolisk – från polisens minnesstund att hon fortfarande vägrar att prata med journalisten som tog bilden.

bryt

Varje gång en anhörig känner sig kränkt av mediernas bevakning är det en oförsvarlig förstärkning av en redan stor tragedi. Det talar för att man ska hålla en viss distans. Det gör också en annan sak: nämligen den risk man tar när man ingående beskriver familjetragedier. Mer än en gång – minns barnmordet i Bergsjön på 80-talet – har medier ångrat att man i inledningsskedet gick ut med för mycket detaljer och namn, när scenariot gjort en helomvändning. Som Per Svensson skrev i den kriminaljournalistiska antologin Mord, blod och moral för tio år sedan: ”Det dyker upp för offret graverande eller för de anhöriga stötande uppgifter/…/och där står vi med bakbundna händer.” Har man en gång gått väldigt nära går det inte att backa.

Samtidigt går det inte att förneka: bilden på Mohamads pappa och farbror kommer jag aldrig att glömma. Rätt? Fel? Någon som på allvar kan hävda att svaret är enkelt?

Martin Jönsson

mj@journalisten.se