”Berättelser om människor behövs”
Tom Alandh är aktuell med tre dokumentärer som snart sänds i Sveriges Television. Han vill hålla på så länge det är roligt och är trött på frågan om när han ska pensionera sig.
Tom Alandh har arbetat på Sveriges Television sedan 1971 och hör till Sveriges mest respekterade dokumentärfilmare. I sina skildringar av det svenska samhället och dess olika samhällsskikt har han hunnit med allt från fängelsekunder till folkkära artister och för sitt arbete har han fått Stora journalistpriset och många andra utmärkelser.
Nu är han återigen aktuell en rad nya dokumentärer, och han säger att det är ännu fler på gång.
– Vi åker genom ett vackert snölandskap i Dalarna här. Det är jättefint. Vi ska göra första intervjun till ett nytt projekt. Här ska vi svänga, Björn.
När Tom Alandh svarar i telefon sitter han i bilen med sin fotograf Björn Henriksson. Tom Alandh och Björn Henriksson har jobbat ihop länge, precis som många av medarbetarna i deras produktioner. Det märks att Tom Alandh är engagerad i både naturupplevelsen och navigationen. Han är också förväntansfull inför intervjun som ska göras.
Det sades att du skulle pensioneras, men nu kommer du med nya filmer. Hur länge tänker du jobba?
– Jag får den där fråga ofta. Folk frågar om jag inte ska sluta snart eller blir förvånade att jag fortfarande håller på. Jag är ju yngst i gänget och alla tycker det är jättekul, så vi hänger på ett tag till.
Dina nya filmer ska visas i SVT med start nästa vecka. Vad handlar de om?
– De är tre filmer som har den väldigt tacksamma journalistiska utgångspunkten i ”vad hände sen?” Vi tittade i arkivet och tänkte att vi skulle se hur det har gått för några av de personer vi gjort filmer om under åren.
Vilka personer är det ni har följt upp?
– Den första handlar om hur det gått för grabbarna som satt på Hällbyfängelset som dokumentären Kåken handlar om. Vi var där och filmade 1990. Den andra filmen handlar om vad som hände med Karl David Sundberg, ”Stålmannen”, 27 år senare. Han var tidigare VD för SKF Steel och var väldigt tuff i sitt arbetssätt, det var så han fick sitt smeknamn. Jag vill skildra hela samhället, högt och lågt, därför passar de här uppföljningarna bra. Den sista filmen handlar om vad som hände med barnen till missbrukare och andra som haft det svårt. En av dem är en kille som heter Bosse som blev mobbad när han gick i åttan. Vi gjorde ett Studio S om honom. Det var för 35-36 år sedan så det är intressant att se hur han har det nu.
Vad tycker du är svårast med att göra dokumentärfilm?
– Att berätta om människor är inte svårt. Om man visar hänsyn och inte bli sentimental så går det bra. Det svåra är att komma ihåg vilket år man gjorde vad. Någon kan till exempel säga något om någon kvinna och en hund och då sitter jag och Björn tysta i tjugo minuter och funderar på vad vi känner igen det från. Minnet är det svåraste.
Hur tror du framtiden för den typen av journalistik du håller på med ser ut?
– Det kommer gå otroligt bra. Berättelser om människor kommer alltid att behövas. Kolla på Palme-dokumentären och Searching for Sugar Man. Det satsas ju mycket på den här typen av journalistik på tidningarna också, som i DN till exempel.
Vad handlar nästa projekt om?
– Det vill jag inte säga än. Det hänger på hur den här intervjun går. Om det går som det ska så ska filmen visas i höst.
