Att göra våldet synligare
Det viktigaste när det gäller bevakningen av våldet mot kvinnor är ju heller inte att redovisa vem som gjort sig skyldig – utan att ha en kontinuerlig, granskande och aktiv bevakning av ämnet. Där har medierna misslyckats, där finns gott om tillfälle till bättring
Minns ni kvinnomisshandlarna i Norrbotten? Efter uppropet i norr mot våldet mot kvinnor kungjorde Norrländska Socialdemokraten i november i fjol att tidningen skulle ha som policy att i framtiden publicera namn och bild på män som dömts för grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning.
I den yviga debatt som följde kunde man få intrycket att det nu var och varannan vecka skulle bli bilder på sådana brottslingar i NSD. Så var det naturligtvis inte. Till att börja med handlade det om relativt få fall som föll under tidningens kriterier – enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå, dömdes fem personer för grov kvinnofridskränkning i Norrbottens län år 2003 – och därtill klargjorde NSD att även om grundregeln skulle vara namn och bild, så skulle man också fortsättningsvis göra en individuell prövning av varje fall.
Dessa nyanser gick dock inte fram till alla läsare. Det framgick häromveckan (den 16 mars), då NSD rapporterade om att en 35-åring dömts för misshandel och sexuellt ofredande – men utan att visa bild. En läsare skickade en insändare: ”Jag saknar bilder på män som misshandlar kvinnor, som NSD lovade att visa. Var det bara tomma ord?”
bryt
I sitt svar klargör tidningschefen Lennart Håkansson att detta fall inte föll under tidningens kriterier för publicering. Han konstaterar också att det varit ett par domar som gällt grov kvinnofridskränkning, men där NSD valt att inte publicera namn och bild, då det i de specifika fallen fanns skäl att avstå. Håkansson skriver (19/3): ”en automatisk tillämpning av policyn skulle strida mot de etiska reglernas krav på att i varje enskilt fall noga överväga om det är motiverat med namnpublicering”.
Det är bra. Risken med NSDs policy-utspel var ju att det, oavsett hur angelägen frågan är, kunde tolkas som att kampanjer i tidens anda kunde väga tyngre än det etiska regelverket. Nu visar NSD att så inte är fallet.
Det viktigaste när det gäller bevakningen av våldet mot kvinnor är ju heller inte att redovisa vem som gjort sig skyldig – utan att ha en kontinuerlig, granskande och aktiv bevakning av ämnet. Där har medierna misslyckats, där finns gott om tillfälle till bättring.
bryt
I slutet av mars gjorde tidningen Sydöstran ett sådant försök, med artikelserien ”Efter första slaget”. Tre dagar i rad granskade tidningen våldet mot kvinnor i Blekinge, med genomarbetade reportage om offer för vardagsvåldet och vad samhället gör och inte gör för att hjälpa.
Som startskott för serien hade Sydöstran den löpsedel som syns här på sidan, med en rubrik (Fitta, hora och älskling) som återfanns även på förstasidan. Den fick, som avsett, läsarna att reagera – men inte negativt som en del interna kritiker på tidningen befarat. Bara tre läsare hörde av sig angående ordvalet. Resten läste förhoppningsvis reportaget och förstod varför provokationen var nödvändig.
bryt
Expressen valde på påskafton ett kanske ännu mer provocerande grepp, genom att – med offrets godkännande – på förstasidan visa upp det blodiga ansiktet på en 18-årig kvinna som våldtagits av fem män.
Sätten att bevaka ämnet är, med andra ord, många. Man kan tycka vad man vill om metoderna, så länge man inte glömmer bort att det största journalistiska misslyckandet är att helt avstå från att ta upp ämnet.
mj@journalisten.se
PS: Den statliga Offentlighets- och sekretesskommittén (OSEK) föreslog i höstas att även SVT, SR och UR ska omfattas av offentlighetsprincipen. Detta sparkar public service-företagen våldsam bakut åt i sitt remissvar (remisstiden gick ut i går). Även Journalistförbundet är negativt till förslaget, trots förbundets värnande om öppenheten. Främsta skälet är oron för vad som händer med källskyddet om allt blir offentligt. Det är en befogad oro. Men lika befogat är faktiskt kravet på att allmänt finansierade bolag ska kunna avkrävas redovisning på hur deras resurser används. Och då duger inte bolagens egna årsrapporter. SVT, SR och UR bör tvingas bli öppnare – på ett sätt som inte riskerar källskyddet. Ett tvärt nej till OSEK-förslaget rimmar illa med ambitionen att vara i allmänhetens tjänst.
