Åsikter som nyheter i DN

Att Socialdemokraternas partisekreterare och före detta kulturminister Marita Ulvskog inte tycker om Dagens Nyheter är knappast någon nyhet.

Ulvskog tar alltid, oavsett om det finns fog för det eller inte, alla chanser att beskriva tidningens rapportering, som ”politisk kampanjjournalistik riktad mot socialdemokratin”. Det gjorde hon exempelvis i höstas i samband med Knut Kainz Rogneruds avslöjanden om lägenhetsaffärer i fackliga stiftelser – och den gångna veckan såg hon självklart Maria Schottenius intervju med kungen som ytterligare en del i denna kampanj.

bryt

Det är naturligtvis snömos. Bara för att man ogillar budbäraren kan man inte reflexmässigt avfärda allt den har att meddela – i synnerhet inte så gedigen grävjournalistik som Rogneruds – som politisk krigsföring. Den verkställande makten utsätts alltid för extra hård granskning, oavsett partifärg på makthavare och medier. Det ligger i sakens natur – och att stämpla det som partitaktik är att visa grovt förakt mot det journalistiska arbetet.

bryt

Därmed dock inte sagt att det inte finns fall då politiseringen i medierna blir väldigt tydlig. Även i DN. Som i torsdags, dagen efter statsministerns kritik mot tjänstemännen på UD. Istället för att följa upp detta med en egen granskning väljer DN att toppa såväl förstasidan som sidorna om katastrofen i Asien med kommentarer av den politiske redaktören Henrik Brors. Hans artikel är inte ens utgjord som en krönika, utan toppar sidan, med sedvanlig nyhetslayout och en bitsk åsiktsrubrik: Persson kunde själv ha lyft luren. Det är onekligen att politisera nyhetsjournalistiken; det behöver man inte heta Marita Ulvskog för att tycka.

bryt

Diskussionen om politisering har över huvud taget präglat diskussionen om mediernas bevakning av Asien-katastrofen i överraskande hög grad. Den etiska debatten har varit ytterst måttlig, trots en sällan skådad ström av publiceringar som på många sätt gått utanför ramen om vad som brukar anses pressetiskt acceptabelt, både vad gäller namnpubliceringar, bilder och intervjuer med drabbade barn – och trots att medierna på flera områden iklätt sig helt nya roller, som aktiva aktörer i hjälparbete och med anhörigkontakter. En viss diskussion har förts angående proportionerna i rapporteringen om katastrofens offer, men även den i marginalen. Undersökningar som gjorts, av SVTs Agenda och Krisberedskapsmyndigheten, visar också att allmänheten ger högt – rentav mycket högt – betyg till mediernas sätt att hantera katastrofen. Enda undantaget gäller politiseringen. Nästan alla anmälningar till Granskningsnämnden, liksom de flesta tittar- och läsarreaktioner som kommit in till de stora redaktionerna, gäller det som uppfattas som politiskt färgad kritik mot regeringen, UD och Laila Freivalds.

Fram till i torsdags tyckte jag att det var en grundlös kritik. Granskningen av regeringen och myndighets-Sveriges agerande måste vara en av de viktigaste journalistiska uppgifterna i det här läget. Men när en av landets största tidningar gör sin politiske redaktörs åsikt till största nyhet är det lätt att förstå att debatten uppstår.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S Ibland kan det vara avslöjande att backa bandet. Exempelvis genom att plocka fram Dagens Industri från den 4 januari. Där får Bonniers styrelseordförande Carl-Johan Bonnier frågan när koncernen kommer med nästa motgrepp i striden om Alma Media/TV4. ”Vi vidtar säkert åtgärder. Kom tillbaka senare när jag kan kommentera”, sade CJB. När då? frågade reportern. ”På tisdag”. Men det gick fortare än så. Redan på fredagen köpte Calles kompis Robert Weil en hel hög TV4-aktier – och på måndagen fortsatte räden med storköpet av röststarka Alma-aktier. Så går det till när Bonnier vidtar åtgärder och ägandet är kringskuret av röstbegränsningar och budplikt.