“Arbetsnamnet på boken var ‘Bokjäveln'”

Fotografen Anders Engman ville absolut inte ge ut någon bok med sina bilder. Han kände att det skulle kunna bli en sammanställning över andra människors nöd och lidanden. Hans fru Inga-Britt Liljeroth ville annorlunda och såg till att boken Blänk av verklighet kom till.

Bilderna är Anders Engmans, och texterna likaså, när det inte är Bang eller någon annan journalist som citeras. Urvalet och formgivningen har Inga-Britt Liljeroth gjort.

– Jag har varit väldigt motvalls. Arbetsnamnet från början från min sida var ”Bokjäveln”. Det bytte jag så småningom och i dag är jag glad att den finns. Det är i alla fall en utvald del av mina bilder som samlats på ett ställe.

I boken finns bilder på vitt skilda motiv, allt från krigsskildringar och sporthändelser till kungliga bröllop.

Av alla bilder han tagit är det trots allt det han kallar ”krig och elände” som han håller högst och närmast hjärtat.

– Det är det som har varit det starka. Ungernkrisen 1956 sitter etsat i minnet. Det var på sitt sätt ett lätt jobb för det gick inte att missa. Dessutom hade vi turen att en stor del av journalistkåren blev fast i Ungern, så vi blev ensamma om mycket rapportering. Det var jag och Ulf Nilson, som sedermera blev stjärnreporter på Expressen, vi var journalistiska oskulder då, jag var 23 år och hade aldrig varit med om något liknande, aldrig sett döda människor. Där låg kropparna kvar på gatan.

Det var starten på Anders Engmans fotografkarriär, även om han själv värjer sig mot att använda ordet karriär. Men yrkesbanan var utstakad. Så småningom kom han att hamna i team med Bang, när hon avböjt att jobba ihop med Lennart Nilsson som fotograf.

– Jag fick höra långt senare om varför. Bang sa att ”Lennart Nilsson hade tagit så bra bilder att de säkert skulle ha minskat utrymmet för mina texter”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Legendariska DN-journalisten Barbro "Bang" alving på Golanhöjden bland utbrända lastbilar från sexdagarskriget 1967. (Foto: Anders Engman)

Bang och Anders Engman följdes åt på många resor under den tid, 1954 till 1976, han var anställd på bildbyrån Kamerabild och tog bilder för främst Veckojournalen och tidningen Se.

Jobbet förändrades mycket under hans år i yrket.

– När jag började var fotografen fortfarande ett bihang till reportern. Men den stora förändringen är att det har kommit in tjejer i branschen, det är enormt positivt. Det gjorde att den värsta logementsstämningen försvann. Nu är ju 50 procent av de framstående fotograferna tjejer.

Att landsortstidningarna har gjort sig av med de flesta fotografer och att man numera som fotograf måste kunna filma och skriva är
andra faktorer som Anders Engman nämner som stora skillnader jämfört med när han började.

– Det har gjort att en del fotografer råkat illa ut, de har varit bra på att ta bilder men inte behärskat de andra delarna.

Senare började han som bildchef på Aftonbladet, värvad av Sigurd Glans.

– Jag trivdes ganska bra. Det var bara ett problem, det var mycket sprit. Inte bland fotograferna eller bland de kvinnliga reportrarna eller redigerarna, men i övrigt… Men Aftonbladet lyckades bekämpa det problemet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sveriges främste tennisspelare under 1960-talet, Jan-Erik Lundqvist, från en turnering i Båstad. (Foto: Anders Engman)

Efter en som han själv säger ”mindre lyckad period” som bildchef på Dagens Nyheters bildredaktion, blev den huvudsakliga inkomstkällan att föreläsa på skolor och tidningar och skriva krönikor, bland annat i Journalisten. På somrarna hoppade han in som vikarie på DN.

– En jätterolig tid. Att vakna på morgonen och inte veta hur arbetsdagen skulle bli. Det var gammal hederlig journalistik.

Nu för tiden blir det inte mycket fotograferat.

– Jag har tappat gnistan lite. Förr så pratade jag om bilder och levde med bilder hela dagarna, men det känns inte så roligt längre. Vi är några gamla nördar som träffas ibland och har det gemensamt att vi tyckte det var roligare förr. Det här med att stå i mörkrummet och se bilden växa fram, det låter säkert larvigt för många, men det var något speciellt med det.