Anställda vågar inte prata med medierna
Mer än hälften av de anställda på Sveriges arbetsplatser tror att de straffas om de berättar för medier om missförhållanden på jobbet.
Mer än hälften av de anställda på Sveriges arbetsplatser tror att de straffas om de berättar för medier om missförhållanden på jobbet.
Framför allt är det de offentliganställda som blivit räddare för att använda sig av sin lagstadgade rätt att yttra sig, enligt en undersökning som Temo gjort åt fackförbundet Seko och som presenterades i oktober.
Så sent som i förra veckan larmade medierna i Västerås om den pressade arbetssituationen på socialkontoren och om att socialsekreterarna inte vågar uttala sig för journalister om arbetsförhållandena.
Åke Wahlsten, huvudskyddsombud för Saco på Västerås stad, konstaterar att rädslan för att yttra sig är ett problem, oavsett om den är befogad eller inte.
– Om socialsekreterarna upplever det så, är det så. I en kommunal organisation ska man inte behöva vara rädd för att yttra sig. Arbetsgivaren har ett ansvar för att situationen förbättras, annars riskerar vi problem med sjukskrivningar. Socialsekreterare är myndighetsutövare och det här kan komma att gå ut över tredje man.
bryt
Seko driver för närvarande kampanjen Vi vägrar hålla tyst för att värna medlemmarnas rätt att yttra sig om förhållandena på arbetsplatsen och framföra kritik i medierna. En av huvudanledningarna till att Seko drog i gång kampanjen är att Sekos klubbordförande för tunnelbaneförarna på Connex i Stockholm, Per Johansson, sparkades sedan han i medierna påtalat brister i säkerheten på tunnelbanan.
– Vi har fått fler och fler signaler om att de fackliga förtroendemännens ställning på arbetsplatser blivit mer bekymmersam, säger Sekos förbundsordförande Jan Rudén.
ST genomförde för fem år sedan kampanjen Tala är guld – mot tystnaden på jobbet. Anledningen var att man märkt att statstjänstemännen, trots efterforskningsförbud och meddelarskydd, blivit mer obenägna att använda sig av sin yttrandefrihet. Anette Carlhede, förbundsordförande i ST, tror att det har att göra med att den offentliga verksamheten under senare år harmonierats med den privata.
– Tidigare hade vi reglerad lönesättning och folk behövde inte riskera att drabbas lönemässigt om de framförde kritik. Nu präglas personalpolitiken mer av individualisering och enskilda vågar ofta inte yttra sig och riskera sin karriär.
Carlhede tror att förvaltningskunskapen hos de anställda, både chefer och övrig personal, försämrats under senare år. Många är osäkra på vilka offentlighetsregler som gäller.
bryt
Arbetslivsinstitutet konstaterade i en rapport 1999 att offentliganställda trots starkt lagstöd inte uppfattar sin yttrandefrihet som bättre än de privatanställdas, tvärtom.
Gunnar Aronsson, professor på Arbetslivsinstitutet, är förvånad över att Temo-undersökningen tyder på att det inte blivit bättre än när han gjorde sin undersökning.
Han ser en möjlig förklaring i de omstruktureringar som ägt rum inom den offentliga sektorn de senaste åren.
– Vid en omorganisation kan man hamna i ett bättre eller sämre läge, det blir ett sätt att komma åt folk. Det kan vara så att folk är brända. Fortfarande pågår också nedskärningar och bantningar av verksamheter och det finns en rädsla för framtiden.
Gunnar Aronsson pekar på ett förhållande mellan yttrandefrihet och anställningstrygghet: Den som framför kritik får behålla jobbet, men ges arbetsuppgifter som han eller hon inte vill ha.
bryt
Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén, oroas över tecken på en ökad otrygghet på arbetsplatserna.
– Det har blivit tuffare att rekrytera folk till fackligt arbete, vilket leder till en obalans på arbetsplatser. Det är ett demokratiskt problem.
Hon anser att man borde ha överfört meddelarfriheten till de offentliga verksamheter som bolagiserats.
– Vi hade hoppats att öppenheten skulle smitta av sig från den offentliga sektorn till den privata. Det tycks ha blivit tvärtom.
hl@journalisten.se
