Agneta Lindblom Hulthén: Inget är viktigare än visstidsfrågan

Efter flera månaders förhandlingar och med en konflikt framför dörren handlar diskussionen med public service-företagen nu i princip bara om en sak: utlasning och projektanställningar.
– Vi ger oss inte förrän vi åstadkommit en ny ordning, säger förbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

En sak först: Nej, hon har inte hotat att stoppa sändningarna från fotbolls-EM. Och tänker inte göra det heller.

– Om vi velat göra det hade vi kunnat lägga varsel som hindrat reportrar och kommentatorer att åka till Portugal. Vi hade också kunnat lägga riktade varsel mot studiosändningar på hemmaplan och så vidare. Men det har vi inte. Vi har inget otalt med publiken. De varsel vi lagt kan få vissa konsekvenser för sportsändningarna, men inte mer där än på andra områden, säger Agneta Lindblom Hulthén.

Hon har ändå fått många samtal och mejl, sedan varslen misstolkats som riktade just mot EM. Även från sportintresserade vänner som undrat vad hon och förbundet håller på med.

– Men det är faktiskt nästan de enda kritiska reaktioner vi fått. Annars är stödet för den här konflikten överväldigande starkt. Jag känner mig oerhört trygg när vi nu tar den här striden. Det finns ingen viktigare fråga att ta strid för än visstidsfrågan.

Medlarna Peter Ander och Benne Lantz har fram till klockan 16 i morgon (torsdag) på sig att få fram en uppgörelse mellan parterna, efter en rivstart där de träffat Journalistförbundet och SRAO i tre dagar sedan de fick uppdraget förra måndagen.

– Hittills har medlarna varit effektiva, men som jag ser det finns det inget sätt att på så här kort sikt nå en lösning som båda parter kan acceptera i visstidsfrågan. Och nu är det bara visstidsfrågan det här handlar om, säger Agneta Lindblom Hulthén.

Räknar du med en lång konflikt?

– Vi är beredda på det. Vi har en beredskap som sträcker sig in i höst. Men en lång konflikt är inget självändamål. Ju förr vi får ett bra avtal desto bättre. Men så som situationen är kan vi inte acceptera ett avtal förrän det innehåller en avgörande förbättring på visstidsområdet.

Vad erbjöd SRAO när förhandlingarna strandade?

– I stort sett ett rent löneavtal, ungefär i linje med vad Sif fick och ungefär i linje med vad vi fått på TU och MIA Tidskrifts-området. Det enda som fanns med om visstidsfrågan var att en arbetsgrupp skulle diskutera frågan i tre år, men utan några som helst garantier om att det skulle leda till något.

Men det finns väl inte i TU-avtalet heller? Där ska ju också en arbetsgrupp tillsättas?

– Jo, men där fanns en tydligare uttalad ambition att nå resultat. TU-avtalet går dessutom att säga upp, om vi hamnar i en situation där det till exempel kommer ett nytt lagförslag i höst som påverkar situationen. Den möjligheten fanns inte på SRAO-området.

Vad kan förbundet uppnå med en konflikt?

– Jag tror att vi redan uppnått en mycket större medvetenhet i samhället generellt om hur allvarligt visstidsproblemet är. Folk förstår att den här striden inte handlar om egenintresse, utan att det är en jäkligt rättfärdig strid. Jag tror också att andra fackförbund kommer att bli mer aktiva i visstidsfrågan, vilket är politiskt viktigt.

Men i själva sakfrågan: vad kan förbundet uppnå gentemot SRAO?

– Vi blåser inte av konflikten utan konkreta resultat. Vi ger oss inte förrän vi får vanliga normala arbetsrättsregler att gälla även inom public service och jag är övertygad om att vi kan få SRAO att förstå att de kan uppfylla kraven på mångfald och extern medverkan och samtidigt följa lagen.

Hur?

– Ett sätt är att de skriver ett nytt och anständigt frilansavtal med oss. Ett annat är att visa att en stor del av problemet ligger i företagens egna usla planering.

Journalistförbundet har fyra huvudkrav på SRAO-området, utöver lönevillkor i paritet med övriga avtalsområden: att projektanställningsavtalen ska avskaffas, att en vikarie ska anställas för hela vikariatets längd, att föräldralediga vikarier inte ska diskrimineras och att produktionsbolag som anlitas måste omfattas av kollektivavtal.

Projektanställningar har ju också sina fördelar. Blir det verkligen bättre public service om de avskaffas helt?

– Jag tror att de måste avskaffas av det enkla skälet att det inte går att återvinna förtroendet för ett system som blivit så befläckat och missbrukats så grovt som projektanställningarna. Det som inrättades för att berika företagen och öka mångfalden har använts för att skyla över hur illa skötta organisationerna är, med förfärande resultat för dem som tas in på projekt. Det är dåligt för företagen, dåligt för personalen, dåligt för journalistiken och dåligt för demokration. Och för att vända på det är enda sättet att skrota hela projektsystemet och bygga upp ett helt nytt system.

Hur ska det gå till, utan att det kommer att missbrukas på samma sätt?

– Det är back to basics som gäller: att städa ut alla olika anställningsformer och utgå från att det bara finns tillsvidareanställningar, vikariat som löper så att folk kan få förtur till eventuella anställningar – och sedan frilansar. Det går alldeles utmärkt att tillgodose kraven på mångfald och extern medverkan den vägen, det är jag övertygad om. Däremot får vi nog sätta oss och grundligt diskutera med arbetsgivarna vad mångfaldskravet egentligen innebär och hur det ska tolkas. Det kan vi göra i en arbetsgrupp, till exempel.

Hur har SRAO reagerat på kravet att externa produktionsbolag ska omfattas av kollektivavtal?

– Mycket kraftigt och kategoriskt. De tolkar det som att vi kräver veto på deras rätt att köpa in material. Men det handlar det ju inte om. Vi vill bara att public service-företagen ska bidra i kampen mot dumpningen av journalisttjänster. I Finland fungerar det utmärkt: där har man inte behövt tillämpa den här klausulen en enda gång, utan den har bara fungerat som en bra ordning och reda-regel.

Förbundets varsel mot SRAO har lagts i omgångar – och lett till intensiva diskussioner ute på arbetsplatserna om hur de ska tolkas.

Vad har varit huvudsyftet bakom varslens utformning?

– Att jävlas med arbetsgivarna. Att göra det så administrativt besvärligt som möjligt, utan att det ska gå ut över publiken.

Hur kommer varslen att slå?

– Det kan komma att bli tyst i etern och svart i rutan på sina håll, men inte i någon större utsträckning. Däremot kommer det att bli mycket diskussion ute på arbetsplatserna om hur många arbetsuppgifter journalister verkligen har i dag, när de plötsligt bara får göra en sak per dag. Det kan nog vara pedagogiskt viktigt för arbetsgivarna att inse. Arbetstidsblockaden kommer också att bli kännbar internt.

Hur påverkas arbetsmarknaden för frilansar, vikarier och projektanställda av varslen?

–Den ska inte behöva påverkas. Snedstrecksvarslet är lagt så att vi inte blockerar arbetsgivarna från att ta in förstärkningar när det gäller multipla arbetsuppgifter, så om de vill lösa situationen genom att ta in mer folk så är det ju bara gynnsamt för arbetsmarknaden. När det gäller Kunskapskanalen fick jag ett mejl från en journalist som var förtvivlad, eftersom hon sett fram emot att jobba där i sommar. Det är naturligtvis synd om henne. Men det var väldigt viktigt att ha en åtgärd som slår just mot UR. De är värst av alla när det gäller att missbruka projektanställningsavtalet. De har ett upplägg med få fast anställda och sedan rena säsongsarbetare.

Väntar du dig några motåtgärder från SRAO?

– Det är svårt för dem att slå mot oss, så som vi lagt våra varsel.

Kommer förbundet att lägga fler varsel?

– Ja.

Kan du utveckla det?

– Helst inte.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se