Fortsätt granska socialtjänsten

Den 7 oktober 2006 skrev reportern Liselotte Erndin Dahlberg i Vetlanda-Posten en artikel om fallet ”Louise”. Rubriken var tydlig: ”Socialen i Vetlanda lägget locket på trots löften om öppna kort”. Det var inte hennes första text i ämnet.
Häromdagen talade jag med Liselotte Erndin Dahlberg om varför socialcheferna inte avgick redan då.

Övergreppen mot ”Louise” var ju kända. Och kritiken hård från länsstyrelsen i Jönköping mot kommunen.

Det är lätt att misstänka att kommunen gjorde en analys av lokaltidningens och andra mediers intresse: ”Det går över. Ligger vi lågt behöver vi inte göra något. Snart är alltihop bortglömt.”

Annons

Eller till och med: ”Vi fortsätter som vi gör, Janne Josefsson har ju inte varit här. Ännu. Håll tummarna för att han missar oss.”

Liselotte Erndin Dahlberg har slitit på. Men artiklarna i en liten lokaltidning kunde inte hävda sig mot pansarkryssaren Uppdrag gransknings resurser. Liselotte Erndin Dahlberg är inte sur över det utan snarast upprymd. Hon ser det i stället som att hon har fått hjälp av SVT.

För trots att det inte blev några demonstrationer utanför kommunhuset i höstas gör lokala medier stora insatser. Ett jobb som är lätt att glömma bort. Svensk journalistik är mer än Uppdrag granskning.

Och i det här fallet har andra medier fungerat som ett förband åt Sveriges Television.

Nu har de möjlighet att peta vidare i vad som ligger bakom kommunens missar. Handlar fallet ”Louise” om slarv, rädsla, brist på utbildning, felaktiga rutiner, eller om ett regelsystem som inte fungerar, som gör att viktig information inte är tillgänglig vid rätt tidpunkt?

De närmaste veckorna får Janne Josefsson ta paus i granskningen av svensk socialtjänst. Ingen chef vill antagligen ställa upp på en intervju. Att svara i telefon när Janne Josefsson ringer har blivit som att skriva under sin avskedsansökan.

Andra journalister har därför ett bra tillfälle att ägna sig åt det som Uppdrag granskning inte fick fram. I sitt öppna brev skriver ”Louise”: ”Nu önskar jag mig faktiskt bara en sak, svaret på frågan till Social­förvaltningen i Vetlanda, varför gjorde ni ingenting? Varför fick jag ingen hjälp när jag som bäst behövde det? Ni har sagt att jag borde fått hjälp och att det ni gjorde var fel. Men inte varför. ”

I dag har alla en åsikt om Janne Josefsson.

Jag tänker mest på något annat: hur ska journalister granska socialtjänsten på det mest effektiva sättet?

Maja Aase

ma@journalisten.se

PS Sveriges Television har på kort tid fixat två mediesensationer. Efter Ordförande Persson kom fallet ”Louise”, båda två en dröm vad gäller uppmärksamhet. Höga tittarsiffror. Utdragna debatter. Ilskna demonstrationer. Visserligen kan ingen förklara vad public service är för något. Egentligen. Men VD Eva Hamilton kan strunta i det. Hon har fått hjälp av sina medarbetare: public service är journalistik som får folk att tänka. Att vara aktiva samhällsmedborgare. Konkurrerande TV-kanaler får spotta upp sig. Även TV8.

BRA

Träd-nytt

I Sudan satsar en ensam 24-årig kvinna på att få fram riktiga nyheter om konflikten i Darfur. Awatif Ahmed Isshag publicerar sina artiklar på – ett träd. Enligt Washington Post är detta träd (av okänd sort) i staden El Fasher den enda verkligt oberoende nyhetsförmedlingen i trakten. Alla andra är mer eller mindre knutna till Sudans regering. Awatif Ahmed Isshag skriver om krig och politik. 100 läsare om dagen går till trädet och läser. De anser att det bara är träd-texterna som berättar sanningen.

En otippad triumf för papperstidningen 2007.

DÅLIGT

Exit satir

Jag saknar redan stunderna med Göran Perssons sanna, inre jag i satirshowen Public service i P1. Nu när han lämnar riksdagen och ska tälja räfspinnar på Torp riskerar han att försvinna som ständigt humor-inslag. Sällan har någon varit en sådan finstämd källa till glädje. Imitatören Göran Gabrielsson har fått Göran Persson att gnistra och glimma. Jag får trösta mig med mitt favoritparti i den fascinerande läsvärda Aldrig ensam, alltid ensam. På sidan 562 avslöjas hur Perssons, liksom förtrollade, näsa luktar sig till Erik Fichtelius känslor. Spooky.

ÄNTLIGEN

Radioman Örn

Den som hört SRs VD Peter Örn tala allvar med lyssnare och anställda blir inte särskilt upprymd. Örn vill väl men får inte till några raka besked. Inte om vad han vill med SRs journalistik. Inte om hur medarbetarna ska göra ännu bättre kvalitetsradio. Det är segt och lite pinsamt. Men även en kritiserad VD kan ta revansch. Sent i lördags kväll var han en sprudlande festprisse i P4s Stadshotellet. Tillsammans med programledaren Ola Håkansson stojade Örn, sjöng och tjoade. Klart grabben ska ha en egen mikrofon, när VD-jobbet är över.